Etikettarkiv: Zally

Sommarminnen.

Återigen så finner jag mig själv i efterdyningarna av en hopplöst sorglig vecka. Händelseförloppet runt Zally var inte alls på samma sätt som den plötsliga, chockartade förlusten av fölet, så sorgearbetet har varit på ett annat sätt. Jag visste ju vad som skulle hända, men man kan ju aldrig veta hur ont det gör och hur det kommer kännas att vara utan henne.

Det är fortfarande märkligt att tänka tanken att jag aldrig kommer träffa henne igen. När jag tittar på bilder, vilket jag gör varje dag, så minns jag ju fortfarande hur pälsen bakom öronen känns. Jag kommer på mig själv att sitta o tänka på vad hon o fölisen gör där uppe i himlen. Saknar dem båda två väldigt, väldigt mycket.

Men dagarna bara rusar iväg och snart har jag varit utan henne en vecka.

Längtar efter uteritter i på somriga skogsstigar, när man söker skugga inne bland träden men ändå svettas så att det blir klibbigt, och man sitter o viftar bort flugor och ducka för spindelnät hela tiden. Zally var ju en sann stig-finnare och älskade att vika av rätt ut i spenaten om det fanns en liten stig att följa.

Att sitta kvar i hästhagen efter kvällsritten o lyssna på det otroligt sköna ljudet av hästar som tuggar gräs. Skogen runt omkring är alldeles tyst och stilla och himlen är rosa. Det är så himla härligt! Förutom den lilla detaljen att man ofta håller på att bli uppäten av tusen knott.

Hoppas att det blir en hästsommar nästa sommar igen. Den här får bara bli en liten paus.

928814_906701096057245_2094690104_n

En sån där magisk sommarkväll, efter en sen ridtur.

11356415_703395643122501_1197840554_n

Sommarstigar.

11348357_1609749922638675_1097894940_n

Sommarmage. Får knappt upp sadelgjorden till första hålet.

 

Taggad , , ,

Zally, min ängel. Mitt hjärta.

I augusti 2008 kom Zally in i mitt liv och travade rätt in i hjärtat. Det är helt ofattbart att den här sommaren, som knappt hunnit starta, blev hennes sista. Hon har fått somna in och mitt hjärta är i tusen bitar. Sorgen och tomheten är så otroligt tung.

Jag träffade henne en sista gång igår. Tog in henne från hagen en stund och hon var trött, hon sover inte så bra ute. Det tog inte lång stund förrän hon la sig ner i halmen och somnade. Jag satt hos henne och önskade av hela mitt hjärta att hela världen och allting kunde stanna just exakt då. Att all smärta och sorg bara skulle försvinna ut. Att tid inte fanns och att morgondagen aldrig skulle komma. Det var en nästan magisk stund, att få vara så nära, så lugnt o stilla. Solvarm päls och den stora hästkroppen som andades tungt. Flugsurr. Kunna sitta alldeles intill, gråta in i hennes päls bakom örat o vila pannan mot hennes. Älskade, älskade vän. Mitt hjärta. Du är så fin.

11376116_409722905880121_820588206_n

Zally från FB

För er som inte vet hur hennes hälsotillstånd har varit de senaste åren så kanske det här kan komma som en chock och låta som ett förhastat beslut, att jag plötsligt berättar att hon inte finns mer. Men vi har kämpat i två år med hältor som aldrig riktigt försvinner, ända sedan den där elaka skadan 2013, och vid senaste veterinärkollen så var hon halt på tre ben. Hon har senskador på båda frambenen som aldrig kommer bli tillräckligt bra för att hålla ens för promenadridning och spring i hagen. Vi vet inte om hon är helt smärtfri heller, men hon springer inte gärna i hagen, så helt okej kan det nog inte vara. Hade någon av oss haft en egen gård där hon inte direkt hade kostat några pengar så hade hon såklart fått gå runt o skrota ett tag. Men i den riktiga världen finns ingen sådan lösning och hon kostar tusentals kronor varje månad. Och hon kanske går runt och har ont varje dag…

Vi har försökt allt. Behandlingar och tålamod. Tappat räkningen på antalet veterinärbesök. Men vi måste också vara realistiska och tänka på vad som är ett bra hästliv. Vi har vänt och vridit på varenda möjlighet som har kommit upp, men tillslut inte sett någon annan väg ut. Vi älskar vår häst så enormt och hade vi kunnat hade vi gett henne en smärtfri o skön pension. Det har varit vår högsta önskan.

Det har varit en riktigt jobbig sista tid. Och när jag fick beskedet om ett datum så har det varit gråt flera gånger varje dag. Att sitta på jobbet o försöka göra vardagliga saker har gått väldigt långsamt för tankarna fladdrar iväg och jag är förvirrad. Jag vill bara stoppa tiden, hålla andan o blunda. Önskar att det aldrig blir nästa morgon, nästa dag, nästa kväll… För varenda minut som går förbi är en minut mindre för Zally. Det är så fruktansvärt. Och ibland så tappar jag fotfästet lite och allt känns lite suddigt.

Jag har försökt ockupera hjärnan med helt andra saker. Träning, filmer, möten, lyssna på andras problem o tankar o stänga av mina egna… och det går okej, jag får en lugn stund för hjärnan. Men på en sekund är jag tillbaka o tänker på hur hennes solvarma päls känns mot huden. Hur mjuk hennes päls är i vecken mellan frambenen, hur len hon är mellan öronen. Hennes doft. Hennes små ljud. Hennes underbara blick och nyfikna uppsyn som alltid, alltid, alltid får mig att le och gör mig mjuk o varm inuti. Hennes lugn.

Så otroligt många dagar som hon har räddat mig. När jag kommit till stallet och inte varit på humör, arg, ledsen, irriterad, trött, orkeslös eller oinspirerad. Varenda gång har jag gått därifrån med lite lättare hjärta. Varenda gång lugnar hon mina nerver och torkar mina tårar om det behövs. Hennes förmåga att snappa upp stämningen är fantastisk. Att inte kunna rädda henne när hon behöver det som mest är så tungt att bära. Det är en skuldkänsla som gnager och som ibland är svår att skaka av sig.

Hon är en personlighet och hon lyckas charma de flesta som hon mött i alla olika stall genom åren. Hennes vilja, envishet och tydliga språk är så himla underhållande, glädjande och värmande. Hon älskar sin flock och tar hand som sina favoritkompisar i hagen. Älskar mat och blir alldeles prillig av det första späda vår- och sommargräset. Hon har svaga tävlingsnerver, och man blir tokig på henne när hon gång på gång skyggar för läskiga saker i hörnena på ridhuset, men samtidigt kan man inte annat än skratta åt hennes lilla ärthjärne-logik.

Ingen häst kan någonsin ta hennes plats i mitt hjärta. Men det kommer komma andra hästar efter henne som kan ge mig glädje och nya minnen. Jag vet det. Det är inte första gången jag förlorar en häst som ligger mig allra närmast hjärtat, det är sådant som händer och det ingår tyvärr i dealen när man väljer att släppa in djur i sitt liv. De blir aldrig lika gamla som vi. Och det gör precis lika överjävligt ont varje gång man måste inse det. Och saknaden och tomheten de lämnar är så stor.

Det är så obegripligt tomt och tungt. Jag vill bara stänga av världen för en stund. Blunda. Och se Zally galoppera på de evigt gröna ängarna, utan smärta och med hela friska ben. Med sin fölis bredvid sig. De får äntligen vara tillsammans igen, och det är en liten, liten tröst i allt elände den här våren och sommaren.

Du har varit min fasta punkt i livet i sju år. Min frizon, mitt andningshål. Att jag aldrig mer ska få vissla på dig i hagen och mötas av de där pigga öronen och klara blicken… Det är helt obegripligt just nu.

Älskade Zally.
2015-07-02.

Zally från FB 2

11423657_844632572280178_143159212_n

Årets sommarbete.

11195644_1389727414688886_454947147_n

En höstkall dag.

11269599_676378649157186_2028241297_n

Så nöjd med sig själv <3

11245846_686684811453629_1036560356_n

Isprinsessa

10261128_675294649196278_725472210_n

En stjärna på selfies

11372013_365135997019976_1945654353_n

Öronbilder. Alla goa öronbilder…

Inser att jag har skrivit om henne som att hon fortfarande lever… fan. Det är så svårt. Orkar inte ändra.

I kategorin Hästar kan du läsa mer om Zallys liv här i bloggen. Och här är inlägg taggade med ”Zally”.

Taggad , , ,

Det sorgligaste jag varit med om.

Det här skulle bli solskenshistorien om Zallys bebis. Istället får jag nu sitta o skriva det sorgligaste jag skrivit här, delvis för mig själv för att förstå vad som har hänt. Igår när jag tillslut somnade önskade jag av hela mitt hjärta att jag idag skulle vakna upp ur den här fruktansvärda mardrömmen.

Klockan kvart över 3 natten till fredag, 1a maj, ringer Sofia o väcker mig och berättar att att Zally äntligen fått sitt föl! Men… att hon behöver hjälp. Zallys bebis behöver åka till hästkliniken i Helsingborg med en gång. Distriktsveterinären har varit där när efter fölet föddes och tyckte att det var det enda alternativet. Lyckan över att äntligen få det här samtalet om att det kommit ett föl byts direkt till en iskall panikkänsla och jag slänger på mig kläder o packar en liten matsäck. Sofia hämtar upp mig i nattmörkret och vi åker upp till stallet.

Där i halmen ligger det sötaste lilla stoföl jag sett. Zallys bebis. Vårt föl. Hon är underbar. Sammetslen, mjuk mörkbrun päls. En vit stjärn i pannan som liksom runnit ner över nosryggen och två små vita bakkotor. Hon är perfekt. Den finaste lilla fölunge jag sett. Men, hon det är något fel med henne. Hennes ögon ser inte ut som de ska och hon rosslar när hon andas. Vi måste skynda oss.

Foto 2015-05-01 04 13 09

Foto 2015-05-01 04 13 35

Vi bäddar och fixar i hästtransporten med halm och lyckas få in Zally o fölet. Men den här transporten har en mellanvägg som är mjuk nertill, alltså en tjock plast som avdelare som gör att när fölet ligger ner o sträcker ut sina ben kan hon komma över på Zallys sida och det finns risk att hon blir trampad. Men vi har inget val, vi får ta den risken, vi måste åka och kan inte få tag i en annan transport.

Vid halv 5 på morgonen är vi på väg och E6:an mot Helsingborg har aldrig känt så lång i hela mitt liv. Vi ringer till hästkliniken för att säg att vi är på väg och de ber oss att försöka få i fölet mer mat längs med vägen. Vid en lyckad fölning o friskt föl så ska de äta en gång i halvtimmen egentligen. Så en drygt 2 timmars bilfärd kan bli tuff för en nyfödd utan mat. Den viktiga råmjölken måst i henne. Jag och Sofia inser båda två att det här kan bli jättesvårt och är en stor risk. Men vi måste ändå stanna till och titta till dem, så vi bestämmer oss för att om det ser bra ut så försöker vi. Jag vet inte var vi är när vi stannar med vi har kört i ca 45 min-1 tim. Allt ser bra ut, fölet har till och med lyckats ställa sig upp i transporten, gud vet hur! Och Zally är lugn o snäll. Sofia fäller ner baklemmen på transporten och lyckas mjölka ur Zally 1-2 dl och jag får flaskan och förösker få fölisen att suga i sig mjölken. Hon är hungrig men har svårt att suga ordentligt. Hon får i sig ungefär 1 dl. Vi nöjer oss så och skyndar vidare mot Helsingborg. Det blir ännu ett stopp för att titta till dem och för att nervöskissa. Nerverna ligger utanpå och pulsen är konstans hård i bröstet.

Vi kommer fram ungefär 7.15 och det är ljust när vi rullar in till kliniken och veterinären och hennes assistens tar emot oss. Jag minns inte vad de hette, men de är proffsiga, tydliga och hjälper oss trötta, förvirrade och oroliga. Fölet och Zally får en box i en tom del av kliniken. Allt är lugnt. Vi försöker återigen med personalens hjälp få i fölisen lite mer mjölk med flaska, då hon inte vet hur hon ska dia än. Men det blir bara mer stressat och vi lägger ner det. Hon får sondmatas rätt ner i magen istället och får på så sätt i sig en rejäl portion. Skönt.

Foto 2015-05-01 07 51 01

Veterinären gör en allmän överblick över fölet och kommer med ett utlåtande. Ögonen är missbildade, och det är antagligen ärftligt. Det är en otroligt ovanlig missbildning, som veterinären aldrig sett under sina åtta år på kliniken. Det ena ögat ser hon inte alls på och det andra är svårt att avgöra, men det prognosen ser inte så bra ut. Andningen behöver mer undersökning. De ska även göra en total checkup på henne och ge henne vad hon behöver för att få bra värden.

Det finns inget mer vi kan göra. Zally och hennes bebis är i goda händer och får den bästa hjälpen som finns. Vi gråter över nyheten om ögonen. Men känner ändå en strimma av hopp i och med att fölet faktiskt verkar pigga på sig lite och står upp. Sofia fyller i alla försäkringspapper. Fölet har inte fått något namn än. Hon heter Zallys föl.

Älskade Zally. Hon är en klippa mitt i all kaos. Hon skyddar sin bebis och är nära hela tiden, men låter oss och personalen göra vad vi behöver för att rädda henne. Hon bara tittar på. Mitt hjärta blöder så för hennes skull. Förstår hon vad som händer? Vet hon redan om vad som håller på att hända? Hon har ju sådana egenskaper i andra situationer, kan läsa av människor på en sekund. Hur mycket förstår hon nu?

Vi får säga hejdå. Jag strök fölets mjuka lilla päls och bad en bön till den som lyssnade om att det skulle gå bra. Kramar om Zally.

Jag och Sofia sätter oss i bilen igen och får lämna Zally och fölet där i Helsingborg, vi får åka hem och vänta på statusrapporter via telefon.

Vi är nästan vid Halmstad när vi får det första samtalet. Fölet har snabbt blivit sämre och tappat i puls, ligger ner och är nästan inte kontaktbar. Veterinären vill bara förbereda oss på det värsta. Vi svänger av vid Eurostop och parkerar där och sitter bara och försöker ta in informationen. De gör vad de kan på kliniken och ska försöka hålla liv i henne för att se om fölet repar sig. De har undersökt halsen mer och sett att struplocket till matstrupen inte riktigt sluter tätt, så när fölet har sugit i sig mjölk har det även runnit ner lite i luftstrupen. Därför har hon rosslat så när hon andas. Det här är ett fel som måste hästar kan leva mer, de lär sig att hantera det och ibland kan det behövas en operation. Men det hjälper ju inte om livet ändå håller på att rinna ifrån henne…

Vi sitter bara där. Vad gör vi nu? Vi måste fortsätta hemåt. Och vi behöver äta något. Men det är mycket gråt. Tillslut kommer vi i alla fall i väg igen, veterinären har inte hört av sig igen vilket vi väljer att tolka som att fölet fortfarande lever.

När vi kommit en bra bit till till så kommer en rapport från kliniken att det är oförändrat läge, fölet har inte blivit sämre, men heller inte bättre. Sofia säger att gör vad ni kan, men låt henne inte lida. Om hon inte visar bättring snart så får vi låta henne somna in. Det finns inget mer att göra.

Plötsligt börjar bilen hacka. Och vi inser att vi har slut på bensin. Mitt ute i ingenstans, eller ja, typ avfart 57 Frillesås. Vi lyckas rulla av motorvägen och kan stanna till. Bensinstopp. Vi behövde INTE en grej till. Vi lyckas i alla fall få hjälp av en kille som skjutsar Sofia till en mack o vi får tag i lite bensin. Tack, tack, tack du snälla människa!

Det kommer inget mer samtal från kliniken innan vi hunnit hem och Sofia släpper av mig. Det känns skönt att få komma hem och få landa i Marcels famn, men herregud vad ont det gör i hjärtat. Sorgen tar över allt och jag som ändå lyckats hålla ihop det hyfsat och kört hela vägen hem låter alla tårar rinna nu. Älskade Zally och älskade lilla föl. Livet är så jävla orättvist.

Som vi har kämpat med allt det här. I 11 månader har Zally burit henne och haft det tufft ibland, med svullna ben och ömma hovar. All oro man har haft konstant över att man kanske inte hört eller känt något från magen just den dagen. Men också lyckan och förväntningarna som fyllt hela hjärtat. Vi skulle ju få en mini-Zally! Och hon skulle få vara den fantastiska mamma vi vet att hon är. Det skulle bli världens bästa vår och sommar.

Ungefär 14.30 kommer samtalet och meddelandet från Sofia att de har undersökt fölets ögon mer och konstaterat att hon är blind. Hon tar sig bara fram med hörselns hjälp. Hon kan inte få ett värdigt hästliv, hur ska hon kunna ta sig fram i världen? Visst hon kommer ha mamma till hjälp länge, men sedan? Det går inte att rida en blind häst. Hon skulle antagligen bli utstött i flocken och inte kunna leva normalt.

Hon får somna in. Vår älskade lilla ängel. Hennes liv blev bara 13 timmar. Tyvärr 13 stressiga, påfrestande, krisande timmar. Fan vad jag hatar att livet och världen är så jävla orättvist!

Det var ju inte så här det skulle bli.

Sofia kommer åka ner till Helsingborg och hämta hem Zally idag. Men jag har inte möjlighet att åka med tyvärr. Jag ska försöka träffa henne i kväll. Jag vet ingenting om hur det har gått för henne, om hon har accepterat vad som hänt, eller om hon fortfarande skriker och saknar… Jag vet inte vad man gör med sto som förlorat sitt föl… Man läser inte de böckerna i väntan på ett föl, man försöker bara läsa allt de andra.

Vi får ta en dag i taget och ta hand om får älskade häst så gott vi bara kan. Det är otroligt tungt att bära sorgen just nu, men tiden läker väl det med tillslut. Det känns också så sorgligt att jag knappt hann få några bilder på henne. Jag har bara några stycken, och 3 av dem finns i det här inlägget.

Hon hann aldrig få något namn, men innan allt det här hände föreslog jag till Sofia att fölet kunde heta First of May om det kom den 1a maj, vilket hon ju gjorde tillslut. Sofia tyckte också om namnet. Men fölisen han aldrig få det… men i mitt hjärta kommer hon alltid vara min lilla First of May, lilla Maja. Zallys bebis. Du fattas oss.

 

Taggad , , , ,

Helgen som sprang iväg o ner i diket

Den här helgen var fullbokad redan innan den började. Jag är egentligen inte helt bekväm med det, jag vill gärna ha lite egentid där jag kan bestämma själv vad jag vill göra. Men, nu blev det ingen tid över för sånt. Så min lägenhet ser ut som ett krig, jag har bara ätit massa skräp och jag har massa avsnitt av mina tv-serier att se ikapp.

Så vad gjorde jag istället för att ligga på soffan o äta choklad? Jag flyttade Jenny och Henrik till Halland med hela möblemanget. Hennes pappa och bror blev imponerade över hur lätt jag hivade in grejer i lastbilen utan att fälla ens en droppe svett medan de själva kämpade på upp och ner för trapporna och fick allt mörkare t-shirtar. Vissa dagar känner man sig som hälsan själv måste jag säga. Som en omslagsbild på Wellness. Flytten blev en promenad i parken helt enkelt och deras hus är superfint, jättemysigt och jag fick ett väldig längtan att få göra det där själv någon gång.

Sen vart det bowling med massa goa människor från Göta. Det som var mest galet den kvällen var att jag vann över killarna jag spelade med. Helt sjukt! Jag avslutade med tre strikes vilket måste vara smått historiskt. Drack lite öl och åt en för hårt stekt burgare. Sällskapet vägde upp den halvtråkiga maten och det var härligt att få skratta loss ordentligt och kunna prata träning helt ohämmat, utan att man känner att folk tappar intresset. Det finns sådana guldklimpar i det där gänget :)

bowling göta

Söndagen var en stor dag, mentalt. Det var dags att attackera 14.2. Hjärnspöket hängde o dinglade i riggen och hånade mig med att göra chest-to-bar hela tiden. När det väl var min tur hade jag försökt ladda så gott jag kunde. 10 over head squat var inga problem, skönt. Stabilt o full fokus in i stenväggen :) Sen var det dags. Jag hade ungefär 2.20 min på mig att försöka få till en CTB. Peter som dömde peppade, pushade och skrek lite på mig. Första försöket gick inte alls… jag var nära att bryta ihop, konstigt nog. Men jag kastade av mig handskydden, kritade in händerna svor åt mig själv, etsade fast den mentala bilden av mig själv som gör en ctb. Och sen var det bara att köra. Det gick! Även om jag kanske bara nuddade med en milimeterliten yta, så var den där och Peter godkände den. 1 min kvar av tiden ungefär. Jag gjorde om samma sak igen och fick en reps till, men jag tror att Peter var lite snäll där. Anyways… jag skiter i det. Jag gjorde det jag hade planerat. Jag ville bara bli av med 14.2, kände ingen euforisk lycka, ingen känsla av att ha brutit nya marker. Jag vill bara gå vidare. Läste det här inlägget på Team Reebok Nordic-bloggen, av Andrea, och jag känner igen mig lite. Man hoppas liksom så mycket, men så blir det inte som man har tänkt sig. Men det är egentligen bara att beta av de här fem veckorna och inte fundera så mycket på det. Det här är bara ett mått på hur jag ligger till just den dagen, just den stunden. Jag har mycket kvar att lära och jag är en nybörjare i CF-sammanhang, det gäller att komma ihåg det.

Den soliga vårdagen fortsatte i stallet och jag hade tänkt mig en skön skrittrunda med Zally ute på grusvägarna. Men, ödet ville tydligen annorlunda. Vi hann komma ungefär 10-15 min promenad från stallet när plötsligt två hundar kommer som skjutna ur en kanon rakt ut genom en häck från en trädgård och skrämmer livet ur stackars Zally som gör en helomvädning och kastar sig iväg i fullt sken. Allt är lite suddigt i minnet här, det går så jävla fort och hovarna dundrar mot marken, men jag kände mig fokuserad på något sätt och hade inte panik. Försökte styra henne rakt, men hon hamnade vid sidan av vägen o väjde snabbt för en orange snöpinne. Jag hänge inte med där riktigt och hamnade i obalans och gled allt mer åt höger. Sadeln satt inte fast riktigt bra i den här tempot och halkade också på sned, vilket gjorde det omöjligt att sitta kvar. Jag tror jag svor… men hann inte tänka något innan jag slog i backen och såg Zally fortsätta hem mot stallet över en åker, i full fart och sadeln på sne.

Mardrömmen. Hjärtat slår hårt och man har gråten i halsen, samtidigt som man springer så fort man orkar över den steniga, gropiga åkern. Jag hade inte ont någonstans, men än lite i fotleden, jag hade landat rätt mjukt i leran tydligen.

Minuterna innan man hittar hästen, det är det värsta som finns. Efter alla olyckor man hört talas om, så är det den största rädslan, allt kan hända när en häst springer i panik med full utrustning på sig. Men så kom jag fram till ridhuset o hagarna och där stod hon på vägen, till synes hel, men med sadeln på magen och stigbyglarna svängande kring benen. Tyglarna låg kvar runt halsen. Alla skydden kvar på benen. Hon travade iväg lite till men stannade och tittade efter mig. Jag kom till slut fram till henne och jag knäppte loss sadeln med darriga händer och kollade snabbt över benen. Hon såg hel ut och gick normalt. Hjärtat slog snabbt i bröstet både på henne och mig.

Jag skakade i kroppen, adrenalinet susade runt, men allt verkade ha gått bra. Hon var stressad men till synes okej. Susan kom ut från ridhuset med sin häst och kunde följa oss tillbaka till stallet. Jag kylde Zallys ben och bad till Gud att hon inte dragit upp senskadan igen, risken för det är överhängande. Jag har inte fått några besked från stallet idag, men hoppas få det ikväll när Sofia varit där. Antagligen har hon ju dragit upp den lite, något annat vore konstigt eftersom hon i princip inte gjort annat än skrittat i nästan 7-8 månader nu, förutom några spralliga stunder i hagen.

Ju längre kvällen gick igår kände jag att jag nog fått en ordentlig smäll ändå. Jag har stora skrubbsår på rumpan och låret, en sträckning i halsen/nacken, lite ont i en axel och lite i foten. Jag tänker också på vilken änglavakt vi måste haft. Jag kunde landat illa och Zally kunde ha ramlat, trasslat in sig eller fastnat någonstans. Usch, vill inte tänka på det. Och så tänker jag på hur förbannad jag är på den där jävla hundägaren som hade sina hundar lösa utan staket runt… det var inte första gången dessa hundar hoppade på hästar. Egentligen borde jag gett hundägaren en rejäl jävla avhyvling. Idiot! Bor man bredvid stall och hästar och har hundar som är aggressiva mot hästar så är det en BRA idé att sätta staket runt sin tomt, redan efter första gången en sån här grej händer.

lera

Lerig från topp till tå, och nya ridbyxorna får åka i tvätten direkt. Men allting höll!

Taggad , , , , ,

Zally update

zally-decVad gör hon nuförtiden, den lilla sötkorven Zally? …kanske någon undrar. Hon går runt i godan ro och läker och rehabtränar sin senskada. Hon går fortfarande i sin lilla sjukhage som inte tillåter någon trav, även om hon minsann har försökt att showa lite emellanåt. Hon är på väldigt bra humör med tanke på hur otroligt tråkiga hennes dagar är numera. Ut i hagen på morgonen, äta sista halvan av frukosten ute, stå o titta på när de andra hästarna springer runt o skojar i sina stora hagar och antagligen längta efter lite mys och lek med kompisarna. Äta lunch, sparka omkull sitt vattenkar (v a r j e dag får man lyfta upp den där jävla baljan), komma in i boxen igen på eftermiddagen, äta middag. Vänta på att jag eller Sofia kommer dit. Tigga massa kel o morötter och njuta av en go ryktstund. Sadla på och gå iväg till ridhuset för att skritta i 30-40 min, visserligen kan man göra många konster i bara skritt, men ja… det är ju inget jobbigt. Men Zally verkar ändå väldigt nöjd med sin prestation efter varje pass, hon frustar och fnyser som om hon precis gjort ett Grand Prix-program. Sen in i boxen igen och vänta på kvällsmaten och nattning. Hon håller sig väldigt lugn och det gör ju att rehabträningen går bra, inte så mycket oväntade hopp-och-studs-påhitt alltså. Visst, att vi plockat bort allt kraftfoder har väl med saken att göra, men för att vara en ganska lättskrämd häst så tar hon vardagen med förvånande lugn ändå.

Där är ett litet hästliv.

I söndags skedde ett misstag som kunde slutat helt fruktansvärt illa. Den vimsiga tjejen som hade ansvar för alla sysslorna på morgonen släppte ut Zally i stohagen, den stora där alla andra kompisarna går. Herregud. Det blev såklart en hel del springande och Zally blåste upp sig och ville minsann visa att bossen är tillbaka. Men hon fångades in igen när vimsiga tjejen insett sitt misstag. Jag vet att det är mänskligt att fela, men fan va förbannad man blir på sånt här…

Det här kunde ha kastat oss 6 månader tillbaka i utvecklingen, minst. Det kunde även förvärrat skadan rejält. Men, som tur är, så verkar benet ha klarat det här äventyret väldigt bra. Hon var lite varm i 1-2 dagar, men igårkväll var hon helt kall i benet igen. Vilken lättnad!! Så nu kan man ju se det här som ett väldigt positivt besked. Hon blir inte tokhalt av att trava runt. Sen kanske det inte är att föredra att pyssla med sånt i en gropig, stor hage, men ändå… en strimma av ljus syns ändå vid horisonten tycker jag.

Zally ska på återbesök till veterinären snart och då ska det göras böjprov för att se om hon haltar i trav. Jag håller mina tummar så de blir blå för att hon ska klara det, för då kan vi så smått börja lägga in trav i våra dagliga skrittpass. Det skulle vara så härligt!

Taggad , , ,

Må-gott-grejer o ett nytt schema

Z-okt

En vacker oktoberkväll, vindstilla och strålande sol och min första ridtur på Zally sen skadan skedde i somras. Så fantastiskt härligt i hjärtat. Det handlar bara om en skrittur på 25 min än så länge, men det känns ändå väldigt bra att ha gått från att promenera runt med henne som en hund i koppel, till att nu lägga på sadel o sätta på sig hjälmen. Det är en sån go känsla i kroppen att få känna den välbekanta rytmen i hennes skritt igen. Känna sittbenen i sadeln, den mjuka goa sadeln :) 

Att ha varit utan ridningen helt o hållet nu rätt många veckor har egentligen inte varit så jobbigt. Jag har ju kunna kötta på med annan träning istället. Det är bara ibland det kan hugga till i magen av längtan att få köra ett ordentligt pass för instruktör eller rida en rolig hoppbana. Blir man inte påmind så saknar man det inte liksom. 

Men idag efter den lilla skritturen så spred sig en sån skön, go, varm känsla i kroppen. Det var så härligt att sitta på hästryggen igen. Ville inte gå av. Satt o kramade Zally om halsen länge bara för att få njuta lite till :) 

Snacka om att kroppen får en rejäl portion anti-stress-ämnen av en sån här kväll. Bara massa må-gott-grejer som åker runt i kroppen. 

Men i och med att vi nu börjar skritta henne lite mer ordentligt så kommer kvällarna i stallet bli lite längre igen och jag kommer inte hinna med att dubbla med både träning o stallet på samma kväll som jag gjort nu ibland. Jag har tänkt att pussla om lite i träningsschemat o se om jag kan få ihop det. 

Måndag – CF på Göta
Tisdag – stallet
Onsdag – Intervallöpning på bandet, Synergy o kettlebell på Elixia
Torsdag – stallet
Fredag – CF på Göta
Lördag o söndag – längre löppass o ev gympass eller ett CF-pass om jag känner att kroppen är pigg. Eller så får det bli en till vilodag emellanåt. 

Det som kan sätta lite käppar i hjulet är att det är lite klurigt att få plats på passen på Göta ibland. Man får bara ha 3 pass bokade samtidigt o det är strykande åtgång på de mest populära tiderna. Jag trodde det skulle märkas lite skillnad nu när Göta-gänget öppnat en ny box på andra sidan stan, men… än så länge är det lika mkt folk som alltid. Himla trevligt, men… ja, lite bokningshets blir det ju. Får se om den här planen funkar. Stalldagarna blir ju vilodagar o det är mycket roligare att träna när kroppen är pigg, så jag tror att det här ska göra gott. Jag kommer köra som tusan på onsdagarna, det är ett som är säkert :) 

Framåt – mot en grymt stark o rolig höst! 

 

Taggad , , , ,

När det värsta händer den som man älskar mest.

Zally från FB 2

För ett par veckor sedan skrev jag om Zallys skada och att veterinären då vid första undersökningen sa 6 veckors vila. Senskador är vanskliga och är alltid allvarliga. Även om det här nu inte var skada på en sena, utan något som heter förstärkningsbandet. Hur som helst… dagarna gick och Zally blev lite mer halt istället för mindre. Så i onsdags åkte Sofia iväg med henne till veterinären igen för en ny undersökning.

Det blev ultraljud igen och en rad andra undersökningar av frambenet. Och nu fick vi mycket sämre nyheter. Förstärkningsbandet är väldigt söndertrasat, så till den grad att det är frågan om hon någonsin kommer bli återställd.

Zallys dagar som vanlig ridhäst i både hopp och dressyr är alltså räknade. Istället kan det bli promenadhäst ett par gånger i veckan på sin höjd, och kanske ska hon kunna gå i en vanlig stor hage. Men det är om allting går bra och hon får vara smärtfri och inte halt.

Det finns ett mycket värre och fruktansvärt slut på den här historien också tyvärr. Om hon inte blir av med hältan. Om smärtan finns kvar länge. Om hon inte kan få ett värdigt och bra hästliv….

Ja, ni förstår antar jag… Det helt otänkbara slutet. Jag vågar inte säga det högt, vågar inte skriva det. Men i tankarna så är jag där och ser det framför mig.

Som jag har gråtit över det här. Paniken gör att hela bröstet trycker ihop sig och gör det nästan svårt att andas. Den stora klumpen som nu växer sig tung, så tung, i magen. Älskar, älskade Zally…. Det blir aldrig mer någon galopp i snön eller hoppträning. Aldrig mer en dressyrlektion för Lollo. Aldrig mer en härlig skogstur med skutt över stockar och race i uppförsbackarna…. Jag sörjer det så otroligt mycket. Hjärtat brister för min älskade vän.

Men hoppet är det sista som överger en, som sagt. Så vi ska såklart ge henne tid att läka så gott det går. Målet nu är att hon ska bli så pass bra att hon kan gå i en vanlig hage med kompisar. Men det kan ta tid. Hur länge vet vi inte. Om hon blir så pass bra ska vi undersöka möjligheterna att ta föl på henne, hon är en jätteduktig mamma.

Zally är min bebis. Min fasta punkt och min stora kärlek. Hon är inte bäst på någonting, men hon är en sån underbar personlighet och går rakt in i hjärtat. Hon är en familjemedlem och hos henne kan jag släppa ner axlarna och andas ut. Bara vara och släppa omvärlden. Hennes pigga ögon och mjuka mule som ständigt är på jakt efter mat eller godis får mig alltid att le. Hennes inställning till omvärlden är ganska underhållande emellanåt och hon är det perfekta ledarstoet i hagen.

Det är så otroligt sorgligt alltihop. Och jag har tappat gnistan lite grann… Det ligger liksom en blöt yllefilt över allting sen vi fick det här beskedet. Men jag antar att jag kommer vänja mig lite efter ett tag, att det här också blir en vardag. En ny sådan. Men det ska gå… det finns inget annat alternativ.

Taggad ,

Dressyrträning för Lollo

Ikväll var det dags att få en liten trimning av Lollo. Zally hade tagit det lugnt ett par dagar nu så hon var lite slö, men vi kom igång till slut.

Lollo började lektionen med att köra lite sitsträning. Först rida lätt i skritt. Det var så knasigt som det låter, men det blir väldigt tydligt vilka svagheter man har i sitsen. För min del är det underskänklarna som inte vill ligga still. Sen fortsatte vi i trav och red lätt på lite olika sätt. Först sitta ner två steg stå upp ett och sedan tvärtom, stå två och sitta ett steg. Att stå två är helt klart svårast. Dels är det svårt att få in rytmen och sen är det svårt att hålla balansen och inte resa sig för högt i sadeln. Jag måste tänka på att koncentrera mig på underskänklarna, speciellt på höger sida. Måste sträcka ut benet o tänka långa ben ända ner i hälen. Höger sida är även Zallys svaga sida, så på något sätt gör hon även mig ostadig på den sidan.

Sen gick vi över o tränade på att vända upp på medellinjen, som man gör i början o slutet av alla dressyrprogram. Vände åt höger o vänster vartannat varv. Vi har absolut svårare att vända upp rakt när vi kommer från höger varv. Men, i de flesta program kommer man upp från vänster varv så det ska nog gå bra :) Det är hela tiden små detaljer att slipa på. Jag har lätt för att vika ut vänster handled tex, och sen måste jag ta det lugnare i svängen upp på och ut från meddellinjen, tänka takten tydligt.

Vi avslutade med att träna lite trav-galopp övergångar. Zaly har bättre galopp än trav, så jag kan gärna hålla ihop traven ordentligt o inte trycka på o ha för stor trav när jag ska fatta galopp. Fokusera på att få stödet på högersidan, räta ut i höger varv ordentligt. Bara tänka trav i avbrotten o hjälpa till med takten.

Det blir till att träna vidare, som vanligt. Ska rida igenom LB:1 o LA:1 ett par gånger men sedan hålla mig till att slipa på de moment som känns svaga. Jag känner mig lite stressad för att jag inte har så många ridpass att jobba på, men vi kommer ju lösa det hur vi än gör.

Och vem vet, allt kanske går åt pipan ändå när vi väl är på banan o Zally får nervsammanbrott, haha!

Taggad ,

You can call me dressyrtant.

Minns knappt när min senaste tävling på Zally var… 2 år sen kanske? Men nu ska jag o Zally  ta klivet ut på dressyrbanan igen o göra ett försök på GFRK’s seriedressyr. 3 tävlingar en totalvinnare, har alltid gillat det konceptet. Man har liksom några försök på sig :) Och jag tror att lite kontinuitet, alltså att vi kommer tillbaka till samma ställe varje tävling, kan vara lite bra för Zally. Hon är inte känd för sitt mod. Och speciellt på tävlingar på nya ställen ligger hennes nerver utanpå. Hon kan stanna när som helst o hur som helst inne på banan.

Men nu är vi iaf anmälda till LB-serien, vilket innebär att vi ska rida LB:1, LB:2 och LB:3. Första tävlingen anmälde jag oss till LA:1 också, mest för att det kanske kunde vara bra för Zally att vara inne på banan flera gånger. Men med tanke på att LA-serien fortsätter med LA:3 och 4, så vet jag inte om vi är riktigt mogna för att slutföra den serien också… vi får se hur det känns.

Skärmavbild 2012-12-31 kl. 00.28.19

Det här kommer bli en rackarns utmaning. Jag ska plugga in program igen, vilket jag inte gjort på jättelänge, Både jag o Zally ska hålla nerverna i ordning, jag ska knö på mig en tävlingskavaj och vi ska bli grymma på schvunget, övergångarna o vägarna. Samtidigt ska formen sitta där den ska och jag ska sitta fint.

Lollo kommer få plåga oss ordentligt de kommande träningarna.

Jösses. Hej 2013! Nu kör vi.

Taggad , , ,

Dressyrträning för Amy

Idag hade jag o Zally första träningen för Amy. Vi var ute på stora banan o solen tittade fram mellan tunga moln. Efter en vanlig uppvärmning så började vi med att rida på en ”kantig volt” i skritt o sen täta övergångar till trav o galopp. Övningen gick ut på att få henne ordentligt lösgjord o att hon skulle ta mer stöd på högertygeln. I höger varv ställde jag henne utåt, red nästan förvänd sluta, för att hon skulle ta ett mer liksidigt stöd framåt. Växlade voltstorleken i galoppen för att få igång bakbenen mer. Efter jobb i båda varven o alla gångarter blev det en skrittpaus. Zally var med på noterna o kändes fin, rak o mjuk. Här någonstans började det regna… gick sedan över till snöblandat regn som vräkte ner :( Men vi kämpade på.

Nästa övning innebar lite mer precision och kontakt. Vi skulle rida skänelvikning på tvärlinjen mellan A o rida diagonalt ut till långsidan o komma ut i samma varv. Börja i skritt i skänkelvikning o mitt på tvärlinjen gå över till trav och fortsätta sidvärst ut mot spåret. Väl ute på spåret göra en volt o sedan fortsätta längs med fyrkanten o sakta av innan A och upprepa övningen.

Första gångerna var övergången till trav jobbig, Zally behövde mkt drivning för att gå med. Men sen började hon fatta o lärde sig att det var trav o blev mer alert. Varierade traven, Amy ville ha mkt tempoväxlingar, alrig mer än 10 steg i samma tempo. Lyfte handen lite för att få upp nacken lite mer och kortade tygeln. Byggde på övningen med att fatta galopp när vi nått fyrkantsspåret efter skänkelviningen. Det här gillade Zally, hon lärde sig snabbt att det var galopp o skötte det själv till slut. Voltade o tänkte på samma sätt som på volten vi gjorde i övningen innan ställde lite utåt när vi red i höger varv. Även här tänka uppförsbacke, försöka få henne att sätta under sig bättre o få upp nacken lite. Det är jobbigt för en lång häst med raka bakben… Men hon kändes fin o var arbetsvillig.

I nedvarvningen var hon superhärlig o trampade på med bra skjuss i bakbenen. Så himla skön känsla. Det är en skön belöning när man varje dag stretar på med hennes stela kropp o spända nerver när man börjar ridpasset.

Idag var hon en riktig pärla i snöblasket.På söndag är det dags igen, hoppas på uppehåll då!

Taggad , ,