Hela veckan har jag gått o hoppats på sol o värme i helgen. Mina lediga dagar. Behöver solen för att ladda och känna mig härlig.
Så imorse när jag vaknade till liv (med lite tungt huvud) o såg det tjocka molntäcket blev jag lite less. Gick och spanade efter blåa strimmor av hopp. Ringde runt till vänner för att höra deras senaste väderrapporter och teorier om hur det skulle utveckla sig.Det har nästan blivit tradition varje helg – dessa stunder av hopp och väderspådomar.
Fick höra att -Näe, det blir nog inget idag från ena hållet och -Jomenvisstserru, jag ligger vid havet nu! från andra hållet, för att en halvtimma senare få besked om små regndroppar som fick folk att packa ihop sina väskor på stranden…. som de sedan packade upp lika fort igen när solen kom tillbaka några minuter senare.
Ja, ni fattar… jag slängdes mellan hopp o förtvivlan. Jag åkte till Jenny o Jossan uppe i Johanneberg. Vi packade ihop oss, gick utanför porten – fick regnbeskedet från havet och vände tillbaka in igen. Bestämde oss för en promenad och fika på nere på stan istället.
Fint o skönt. Men inte som havet.
Eftermiddagen ägnades åt att spana på morgondagens väderraport – kanske havet imorgon?
Men nä. Regn.
Fan.