Små bra moments.

Hej fredag! Här kommer en lista på bra saker just nu.

  • En sån liten grej som att jag kan göra airsquats på morgonen utan problem, och kommer nu ner i ”below the knee”-höjd med höften nästan hela tiden.
  • Eller att jag kan vara på jobbet en hel dag och knät känns ganska okej hela dagen.
  • Att jag har kunnat träna på hela veckan riktigt bra och testat nya grejer med knät.
  • Hoppade mina första double unders igår. Brände av 40 stycken i ett svep för det var så skoj!
  • Det bästa med att det typ är tomt på jobbet är att jag kan lyssna på hur mkt poddar o musik som helst.
  • Funderar på att haka på en ny omgång med WLC, alltså livsstils o mat-utmaningen jag gjort förut. Men funderar också på om det bara är onödiga pengar för att göra saker jag redan gör. Jag borde inte behöva betala typ 30 dollar till nån hemsida för att den ska säga till mig att sluta småäta efter middagen på kvällarna.
  • GAMES HAR BÖRJAT! Fan va kul det är :) Älskar att se stjärnorna svettas och får flashbacks från förra sommaren då vi var o kollade på spektaklet live i USA.
  • Höll på att börja grina i morse när jag tittade på första heatet av tjejernas Amanda-event och såg Alethea Boon gå i mål och typ börja glädjegråta av lycka över att över huvudtaget kunna vara där och genomföra tävlingen (antar jag) efter hennes hälsensruptur förra året. Hon är fantastisk, #teamrehab-förebild. Hennes gråtglädje gick rakt in i hjärtat där jag satt med min frukost. Fin start på dagen.

Alethea Boon efter målgång på Amanda .45. Bild: @Crossfit på Insta.

 

För att få lite balans på det hela så kommer här några dåliga grejer:

  • Det regnar hela tiden.
  • Camille var tvungen att bryta Games efter första dagen pga skada :(
  • Jag köpte precis krämer o hårgrejer för typ 1000 kr. Sjukt.
Taggad , ,

Det bästa med rehabträning

Det senaste året, eller 1,5 år snart, har varit väldigt annorlunda träningsmässigt för mig. Nästa allt har handlat om rehab, att lyssna på kroppen och att träna smart, det finns alltid någonting du kan göra. Det är en utmaning både mentalt och fysiskt. Den mentala biten är nog den som är tuffast. Att hålla disciplinen, att inte ge upp, att inte tappa drivet, att tro på processen.

Fysiskt är det svåraste att hela tiden hitta rätt i träningsupplägget. Jag vill hela tiden göra så mycket jag kan trots min läkande skada, för jag älskar att träna. Jag älskar känslan av att använda minn kropp och hela tiden bli bättre och starkare. Det är det som är mitt ”varför” när jag frågar mig själv varför jag håller på o sliter med det här knät hela tiden. För att jag vet hur mycket jag älskar att ha en hel och frisk kropp som är redo för vad som helst och som klarar av allt jag vill kunna göra. Och jag vill komma dit så fort som möjligt.

En timma yoga, springa en mil, lyfta 120 kg, köra crossfit, rida, galoppera i skogen, hoppa en bana, klättra, spela badminton, spela beachvolley, anmäla mig till nåt knasigt hinderbanelopp… eller bara kunna gå till boxen när jag vill och nöta snatch-teknik.

Det är mitt ”varför”.

Att behöva gå igenom den här rätt långa rehabperioden som det till slut kommer bli, antagligen nästan 2 år beroende på hur man räknar, är dels en av de svåraste grejer jag gjort men också, klyschigt nog, en av de bästa grejerna jag gjort. För herregud vad man lär sig mycket hela tiden! Dels för att jag tar hjälp av duktiga tränare och treapeuter omkring mig, men dels för att jag måste jobba med min inställning och lära känna min kropp varje dag.

Varje dag måste jag välja att göra min morgonrutin, som numera är mer yoga-liknande än ren knärehab. Varje dag måste jag känna efter vilken nivå knät är på och bestämma min träning och vardagsaktivitet utifrån det. Jag måste kunna lägga upp min träning själv med hjälp av alla de övningar och råd jag fått och göra smarta beslut och prioriteringar beroende på vad jag ska göra resten av dagen, eller imorgon.

Visst, jag hade säkert kunnat göra hälften så mycket och bara köra på. Men jag vill känna att jag gör det bästa jag kan utifrån mina förutsättningar.

Jag har funderat lite över varför den här disciplinen ändå känns ganska lätt för mig när det gäller rehab o träning, men att jag har svårare att applicera den på tex mitt jobb eller andra projekt i livet. Kanske har det att göra med att jag får så snabb feedback på just min träning, där märker jag ganska fort om jag tänker rätt och får svar. I min jobbvardag går allting mkt trögare, det är så många andra saker som spelar in och påverkar. Man kan ju inte bara köra på där, för det är inte bara mitt område det påverkar. Visst, det kanske är lite ursäkter också… Det är jobbigare att svårare att driva projekt i en miljö där jag inte kontrollerar allt. Såklart.

Ibland, när jag typ står o filosoferar i tandborstningen på kvällen, kan jag önska att jag hade samma engagemang i fler områden av mitt liv. Fast…. då vet jag inte om min energi hade räckt till. Är det inte så folk kör slut på sina batterier? När de vill ge lika mycket av sig själv precis överallt, ska vara den perfekta personen och leva upp till påhittade förväntningar hela tiden… Så det kanske inte är så dumt ändå, att vissa delar av livet bara få flyta på med lagom mycket utmaning, medan andra delar får en att pusha och testa vad man klarar. Jag antar att det kommer skifta lite efter hand som tiden och livet byter fokus.

Det där berömda balans-tänket. På något sätt jämnar det liksom ut sig i slutändan ändå.

Katrin Tanja Davidsdottir – mitt Spirit Animal :) En sån otrolig förebild när det gäller hårt jobb, fokus, glädje och inställning.

 

Motivation, mål o motgångar

Tillbaka på jobbet igen efter 3 veckors semester som var riktigt härliga. Knät har gillat läget nästan hela tiden och jag har kunnat ta ett par steg framåt i rehabstegen. Men med det kom också lite hybris… Så jag åkte iväg på utflykter flera dagar i rad och trodde jag skulle klara det galant. Men det det gjorde jag inte, vilket har lett till att jag har fått ta det vääääldigt lugnt i typ 4 dagar nu. Jag har cyklat på gymmet, gjort lättare övningar och vilat, vilat, vilat, och det är först idag som knät börjar kännas lite okej igen. Jag är så frustrerad över att det blev så här. Jävla promenader liksom!

På ett sätt känns det som om jag sjabblade bort en hel veckas rehabträning som jag nu inte kunde göra och att jag missat massa bra träning. Man kan också se det som att jag testade knät och vet var gränsen går. Kanske hängde den här reaktionen ihop med att jag stegat upp rehaben, börjat med små korta löpningar, gör mer hoppövningar och tyngre knäböj. Efter en push framåt kommer ju ofta ett litet bakslag, egentligen är det inget konstigt.

Men jag blir väldigt påverkad i humöret av det. Jag blir ledsen över att knät inte pallar och jag har svårt att se hur jag ska nå mina mål som ligger där långt framöver. Jag längtar till vanlig träning. Jag längtar till crossfitpass, löpning och tyngdlyftning. Jag längtar till och med efter en jävla burpee box jump-wod. Jag längtar efter variation.

Och när oron tar för mycket plats i tankarna så funderar jag mycket på hur jag kommer tackla allting om jag inte blir så bra som jag har hoppats på. Tänk om knät alltid kommer vara känsligt och om jag alltid kommer behöva anpassa mig lite grann.

Mitt mål är såklart att inte ha några begränsningar och det är det jag fortfarande försöker ha siktet inställt på. Det ska gå. Det är en lång bit kvar dit, men det kommer gå bra.

Jag vet att jag egentligen bara behöver ett riktigt bra träningspass för att känna motivationen på riktigt igen, och känna att träningen ger mig den där sköna glädjen igen. Jag får väl ta en skitvecka och hoppas att det hjälper… Lita på att vilan och lätta övningar är det som hjälper knät att läka.

Oftast tycker jag att det är fint när folk frågar hur det går, men vissa dagar när allting inte är på topp så vill jag inte så gärna prata om det. För jag vill inte säga att det inte går så bra just nu, för då blir det liksom sant o fastnar i hjärnan. Jag vill inte sätta igång den negativa spiralen, den går igång så lätt ändå… Så det händer att jag bara ler o säger att det går fint, trots att jag har några dåliga dagar.

4 månader och 10 dagar har gått sen operationen och jag ligger helt i linje med vad som är en normal utveckling. Jag har allt mellan 2-6 månader kvar beroende på hur man ser det. Så det finns liksom inga orosmoln på himlen. Det finns bara några dåliga dagar.

Jag kan det här.

Taggad , ,

Hopp å skutt å spring!

Den här veckan når jag 4 månaders-strecket. Det känns fint. Jag är på väg ordentligt liksom.

4 månader är på väg mot ett halvår. Och det här med semester är det bästa som har hänt knät. Den stela känslan har försvunnit helt, jag kan gå mycket bättre. Jag kan öka på mina rehabpass och göra dem tyngre. Jag behöver bara träna en gång om dagen och gör framsteg hela tiden.

Så jäkla skön känsla!

De senaste 2-3 veckorna har det rullat på så bra. Numera gör jag knäböj med vikt, jag gör utfallssteg med vikt, jag hoppar höga jämfotahopp, skridskohopp och på ett ben. Jag gör tyngre grejer för baksida lår och klarar av tyngre enbensövningar. Jag har fått klartecken att påbörja löpning lite försiktigt och jag får hoppa hopprep.

Jag kan utan problem göra riktigt jobba konditionspass med cykel, roddmaskin o skierg på gymmet. Det känns nästan som att jag tränar som vanligt ibland :) Förutom då att jag fortfarande inte gör några snabba explosiva grejer… och jag har inte börjat testa tyngre grejer med skivstången.

Men jag är sugen på att testa lite. Som du nog förstår så börjar jag närma mig att kunna gå in på vanliga pass igen. Jag har nog allt ett par veckor kvar… Men det är inte långt borta! Och det känns ju ganska otroligt :) att det plötsligt har gått så fort!

Eller känslan är att det har gått fort i alla fall. Men det har ju trots allt gått 4 månader nu. Jag kommer få hålla på att testa saker hela tiden nu, backa lite, pusha lite. Bara gå på känslan i knät och hur ont eller jobbigt det är för knät. Rehab-Jessica går på semester nu så jag får klara mig på egen hand i en månad nu. Ska bli kul att se hur långt jag har kommit då.

Det jag har lite problem med nu annars är att knät är väldigt känsligt med vilka skor jag går i. Funkar inte så bra med sandaler o ballerinaskor, och självklart, absolut inga klackar. Jag har fortfarande inte hela rörligheten och jag kan inte sitta på huk särskilt bra eller någon längre stund. Jag kan gå promenader, men om det blir längre sträckor måste jag ta en vilodag efteråt.

Men trots de där svåra grejerna så känns det som sagt väldigt bra och jag gör framsteg hela tiden. Så jag väljer att tänka mest på det. Uppåt, framåt! Nu ska här springas!

Taggad ,

Julien & jag

Nu ska jag berätta om min senaste obsession. Julien Pineau. Jag har gått igenom mängder av youtubeklipp och poddavsnitt bara för att lära mig mer och höra hans smartness på klingade fransk-amerikanska. Han använder ord som ”humongous”, ”terrible” och ”hammies” på ett sätt som får mig att le.

Men vad handlar det om då?

Bild: Strongfit.com

Julien har under de senste 2 åren ungefär blivit uppmärksammad för sina groundbreaking principer när det gäller träning, och då framför allt styrketräning och hur man ska träna säkert och bättre, utan skador. Det ska inte göra ont! Han stövlade rakt in i crossfitvärlden genom sin medverkan i podcasten Barbell Shrugged (avsnitt 190 och 191) och slängde massa påståenden till höger o vänster om vilka svagheter crossfitatleter hade och hur skev synen är på smärta hos många av utövarna. Och att vi nog tappat lite fokus på varför vi gör vissa saker. Underbara avsnitt om du frågar mig :)

Han har en bakgrund i flera olika sporter men nämner oftast kampsport och strongman. Han är en tänkare och en otrolig idéspruta som verkar ha en hjärna som går typ 10 ggr snabbare än alla andra. Han löser problem. Idrottare kommer till honom när de har ont någonstans, när de känner att någonting är fel i kroppen eller när de har nåt en platå i sin träning. Han har sin bas i Californien och samarbetar numera mycket med den världskända och otroligt framgångsrika boxen Crossfit Invictus. Men hans huvudsakliga fokus är på sitt egna företag Strongfit och de principer han ständigt jobbar med att utveckla. Han åker världen runt som en missionär och sprider sin kunskap och sin syn på rörelse och träning. Han utmanar gamla idéer om hur kroppen ska röra sig och vilka muskler som ska vara aktiverade. Det går inte att missa att Juliens favoritmuskler är latsen, obliqueerna, gluteus-gänget och hamstrings. Det han föreläser om mest är tankarna kring ”internal rotation”, ”external rotation” och ”torque” i alla olika lyft och rörelser vi gör i vår träning.

Jag älskar det! Coacherna på Göta har gått på hans seminarium och lär ut principerna i små doser i de dagliga passen i boxen. Coach Fredrik som jag har fått hjälp av med min egna träning är helt inne på Juliens principer och är jätteduktig på att förklara hur tanken är bakom programmet jag får och hur jag ska tänka i rörelserna.

Pineau säger inte exakt vad det är man ska göra. Man får inte ett 8 veckors program o sen är det klart. Utan han förklarar principerna, svarar på varför man ska göra vissa saker och hur. Sedan vill han att coacherna han föreläser för ska testa sig fram själva och hitta sätt som fungerar för dem och deras kunder. Alla människor är olika och det finns ingen ”one size fits all” när det gäller lösningar för våra kroppar. Kan låta självklart, men det finns så många olika nivåer på de som kallar sig för personlig tränare eller coach, så att komma o röra runt lite i grytan kan göra en del coacher lite förvirrade. Men det verkar också pågå en ständig diskussion om detaljer i Pineaus principer, och ibland kommer det ut ett litet youtubeklipp där någonting är reviderat och definieras på något nytt sätt. Ständig rörelse.

Att få till en balanserad kropp är målet, där alla sidor är lika starka och man är helt smärtfri. Det ska inte göra ont! I den balanserade känslan kan du sedan lägga på mer styrka och intensitet på andra sätt för att bli bättre. Utvecklingen måste hela tiden ske i balans mellan med styrka och intensitet, man måste förtjäna sin träning. Blir det en övervikt åt något av hållen så blir den andra delen lidande. Typ.

För mig låter hans resonemang logiska och det känns som att han har testat ganska mycket genom åren. Än så länge har jag kanske inte kunnat känna av resultatet av de övningar jag gör regelbundet, för jag har ju inte kunnat testa min styrka i några tunga lyft tex. Men jag uppskattar verkligen den variation som jag har kunnat få med det här tankesättet. Att allting inte behöver vara svintungt, jag kan skapa fantastisk mjölksyra på andra sätt i mina axlar o lats tex. Jag kommer åt dem mycket bättre på andra sätt. Jag försöker utnyttja den här perioden att bygga upp styrka i muskler som kanske inte alltid blir aktiverade i mer vanlig crossfitträning. Bygga upp axlarna och få friska, glada leder och balanserade lats. Stark bål  och se till att hitta muskler o aktivera rumpa o baksida lår på rätt sätt. Det passar bra in med min rehab just nu.

Genom att grotta ner mig i Juliens principer så får jag mer mening med min träning och höjer min egen motivation ett par snäpp. Det ska bli så spännande att få känna hur det känns sen när jag börjar fasa in min vanliga träning om ett par månader. Men det tar tid att lära om rörelsemönster och hitta rätt muskler…. och det är rätt frustrerande på vägen, men som vanligt ska man lita på processen o se långsiktigt.

Blir du nyfiken? Det borde du ;) Att lyfta, hålla, släpa o dra tunga grejer från punkt A till punkt B är typ skitkul. Kika gärna på länkarna i det här inlägget!

Youtubekanalen heter Strongfit, där kan man roa sig en stund. Och förutom de två podcastavsnitten jag länkat i början av inlägget, är han även med här i Barbell Buddah.

Taggad , , ,

Knät testar Gotland

Fick räkna efter i kalendern nu för det känns som om det var en hel evighet sedan jag hoppade runt på kryckor, men hur som helst så fyller knät 15 veckor på onsdag. Och det är ju ändå en bra bit på väg tycker jag. Eller halvvägs kan man säga, om man nu räknar med att det tar ungefär 6 månader att komma tillbaka till något sorts normal-vardags-läge med knät.

Jag måste påminna mig själv ofta om att allting går enligt plan och att jag ligger i fas. För jag tycker det går vansinnigt långsamt och jag kan dra en och annan svordomsharang för mig själv på morgonen när jag ännu en dag stiger upp ur sängen med ett knä som behöver sin morgongympa för att fungera bra.

Allt är som det ska. Frustrerande men får ju vara glad för det ändå.

Förra veckan var jag på Gotland med ett gäng kollegor. Jag hade aldrig varit där förut och ön visade sig från sin bästa sida med underbart sommarväder och en småstadskänsla där högsäsongen inte dragit igång och många var lite nya på jobbet. Eller inte så hade de inte öppnat alls. Så det var lugnt, ganska tyst och väldigt trevligt. Det var självklart en hel del människor där, men det var inte direkt någon trängsel…

Som turist i Visby så går man. Man promenerar något alldeles otroligt mycket. Och knät hängde på rätt bra, till en början. Första dagen kämpade jag på, bet kanske ihop lite för mycket. När jag utmattad la mig i sängen på kvällen stod mobilens stegräknare på ca 12 000 steg. Jag fick lite panik, för jag hade inte fattat att det blivit så mycket. Min nivå just nu i vanliga fall är omkring 7-8000 steg. Jag hade misshandlat knät rätt ordentligt.

Dag två började med lite försiktig uppmjukning av knät i hotellgymmet. Det tog ett antal reps innan jag kunde räta ut mitt stackars ben, men det gick och det kändes under omständigheterna okej. Den här dagen skulle vi åka bil ner till sydspetsen, så mindre promenad o mer bil tänkte jag. Ha! När jag denna dag landade i sängen så stog räknaren på nästan 11 000 steg. Alla små stopp vi gjort på vägen hade visst blivit jättemycket steg ändå.

Så nu fick jag leva med ett syrligt, lite svullet knä som tyckte synd om sig själv o bara ville vila. Vi åkte hem ganska tidigt dag 3, vilket var en himla tur. Jag hade inte klarat en dag till. Lyckades ändå få till lite uppmjukande gympa på kvällen när jag var hemma igen. Men sedan blev det så mycket vila jag bara kunde resten av hela förra veckan typ. Bara lite mjuka, cirkulationsövningar för att få tillbaka range of motion.

Igår söndag var första mer ordentligt passet jag kunde göra. Knät kändes bra igen, ingen svullnad och ingen smärta. Såååå skönt! Det här med att testa gränser är inte så himla bra alla gånger, speciellt inte när det leder till att typ en hel veckas träning försvinner.

Men jag kommer garanterat åka tillbaka till Gotland, underbart ställe! Så mycket att se och så vackra miljöer, roliga restauranger och passionerade människor.

Taggad , ,

12 ljus i tårtan!

Ojojoj, vad veckorna har trillat iväg. Jag och mitt kära knä firar 12 veckor (alltså 3 MÅNADER!) denna veckan. Helt sjukt vad fort det har rullat på! Och vad otroligt långsamt det går samtidigt… Jag hade nog sett framför mig att jag hade kommit längre i rehaben än vad jag gjort, men enligt min sjukgymnast så verkar allting gå som det ska, så jag får väl lita på henne.

(Att Zlatan redan är ute o kickar boll har väl knappat undgått någon… och det gör mig förbannad. Blev på riktigt lite deppig när jag såg det. Men jag vet ju inte ens vad han har för skada och vad de har lagat i hans knä, så jag ska verkligen inte jämföra. Och han gör det där på heltid och tjänar typ en miljon om dagen samtidigt. MEN ÄNDÅ… Jävla Zlatan och hans jävla superknä!)

Vi fortsätter.

Jag har fått en drös massa nya övningar de senaste 2 veckorna och det känns väldigt bra, för nu är det lite mer utmanande igen och jag känner att jag blir bättre på övningarna rätt snabbt. Det är alltid roligt att rehabträna då, när man känner att man kan lägga in fler reps eller göra övningen oftare utan att man får mer ont i knät. Det är en balansgång, men just nu verkar mitt sätt funka.

Jag har även provat att få lite TENS-behandling av mitt lilla taniga lår för att försöka väcka liv i mina muskler som gått i dvala. Det var himla gött! Eller det ont och var skönt samtidigt, lite som tusen nålar och massage på en gång. Det såg ut som om jag hade en alien i låret när musklerna drog ihop sig och det var en märklig känsla att det bara hände utan att hjärnan liksom var inkopplad. Ska se om jag kanske kan få tag i någon sådan maskin själv för att ha hemma, tror det är en superbra grej för låret.

Men annars så är det fortfarande så att jag får tänka mig lite för vad jag gör såklart, och jag har inte börjat hoppa eller springa. Jag har blivit lovad att få börja med hoppövningar nästa vecka om allt fortfarande är bra :) Rehab-Jessica vet hur man lägger ut krokar till mig. Men hon sa också med bestämd röst att jag inte fick tjuvstarta och hoppa redan denna veckan…. hehe…

I lördags var det den årliga vårtävlingen i boxen och det var full fart hela dagen. En otroligt rolig dag där jag hjälpte till och fixade med resultatlistor, dömde lite grann och roddade utrustning. Sen på kvällen var det stor fest för att dels fira alla duktiga tävlande men också att vårt älskade Göta fyllde 5 år :) Mitt knä var riiiktigt trött och gjorde lite ont… men jag kämpade på, och det gick bra. Jag kunde vara med hela dagen och kvällen. Jag kände inte av det så mycket dagen efter heller, vilket gjorde mig väldigt glad :)  Jag tog det visserligen rätt lugnt, av fler själ än att jag var trött i knät, men ändå.

Så himla skönt att få ett sånt besked! Livet blir lite roligare när jag inte behöver begränsa mig lika mycket längre.

När det gäller min ”vanliga” träning så går den väl också bra. Jag har nu kunnat lägga in intervallträning med Skierg och Assault biken ordentligt sedan ett par veckor tillbaka, och kan få svettas och få känna att det brinner lite i kroppen igen. Underbar känsla! Måste bara tvinga mig till att göra det ;) När man har varit utan tuff konditionsträning ett tag så drar man sig liksom lite för att ta tag i det där igen…. det är så jävla jobbigt, haha!

Styrketräningen rullar på, men tyvärr känner jag inte att det händer särskilt mycket där. Överkroppen är seg och lite kraftlös. Antagligen behöver jag en ordentligt deload-vecka för att återhämta mig. Får se om jag har tålamod till det. Men nu har det iaf blivit ungefär 3 dagars vila för överkroppen över långhelgen, lite mer än jag brukar vila, så jag hoppas det ska kännas bättre idag när jag går på det igen.

Det är frustrerande att inte känna att pullupsen känns bättre, eller att jag orkar med en svårare nivå i hspu-stegen…. eller att ringdipsen känns lättare. Fast, jag tvivlar på att ringdips NÅGONSIN kan kännas lättare. För någon.

Anyway. Juni kommer bli en bra träningsmånad och sen börjar ju semestern, som i år kommer bli ett enda långt träningsläger hade jag tänkt :) För så mycket annan underhållning kommer det inte bjudas på i år, eftersom fokus ligger på en semester i vinter istället.

Nu jävlar ska jag åka o dra lite släde. Hepp!

Bilder från härliga Götapokalen i lördags! Fotat av Dick Risan.

 

Taggad ,

Vecka 8 – Hej platå!

Fågelbenet i all sin glans. Alltså det med tejpen på knät ;)

Jahapp… då sitter jag här o vill så hemskt gärna kunna skryta med mina stora framsteg. Men det står tvärstill. Typ. Vissa grejer känns bra och vissa krånglar. Jag har fått bukt med hamstring-problemet men har istället fått lite nya fnurror på tråden. Jag lättade på hamstringövningarna och gick tillbaka lite och nu har jag trappat upp dem lite, lite grann igen. Känns som det funkar.

Men istället då så har det som sagt dykt upp lite nya krämpor. Senast hos rehab-Jessica så fick jag instruktioner att jobba mer med sträckningen i knät i det stående övningarna med gummibandet. Så det har jag gjort. Och jag har ju även en liten vikt runt vristen när jag gör bensparkar, som aktiverar framsidan ännu mer. Men det här tillsammans tror jag har blivit lite mycket, det gör lite ont och knät är lite tjockt på baksidan, iaf känns det så även om det inte syns något. Så nu har jag tagit bort de viktade bensparkarna några dagar för att se om det känns bättre. Den väldigt medvetna raksträckningen i gummibandsövningarna är nog tillräckligt just nu. Min lilla överrörlighet i knäna är ju inte helt oproblematisk.

Det är lite så här jag får hålla på nu. Lite framåt, lite bakåt. Prova mig fram och se om det blir bättre.

Andra saker funkar bättre. Jag går bättre och har försökt få till lite längre promenader som inte bara är på platt asfalt. En bra liten stig som går uppåt o neråt känns som väldigt bra rehabträning och är nog rätt skonsamt tror jag. Det gäller bara att ta sig ut… går sådär på vardagarna när jag kommer hem sent :( Men jag kan inte göra allt hela tiden. Dels orkar inte knät med det och dels orkar inte jag med det.

Idag fick jag en liten försiktig fråga om det inte kan vara så att jag rehabbar lite för mycket, när jag berättade att jag har en liten svacka. Och visst, jag är nog rätt nitisk med mina övningar o mina pass 3 ggr om dagen. Men jag tycker att jag har rätt bra koll på balansen mellan att pusha och att lätta på belastningen. Att vila helt hjälper verkligen inte, utan det gäller att hitta blandningen av aktivitet o vila. Det är där ”the magic happens”. Att sitta still på jobbet är typ det värsta och jobbigaste som finns för knät. Jag blir bara stel och tjock.

Vanligaste frågan jag får är ändå hur lång tid det tar att komma tillbaka efter en korsbandsoperation. Folk börjar nog undra hur länge jag ska hålla på, haha! De har redan tröttnat på mina övningar ;) Men det är klart, gemene man har väl inte riktigt koll på hur lång tid det faktiskt tar. Och det är väl olika för alla som gör en sån här operation också antar jag. Jag hoppas ju att jag ska vara ganska bra efter 4 månader. Men jag kommer ju ha långt kvar efter det till någon sorts träningsnivå som känns bra på riktigt. Löpningen hägrar ju och den tror jag kommer bli en klurig balansgång att få ordning på.

Just nu längtar jag mest efter att känna att det händer mer med rörligheten och att jag ska få lite andra övningar. Veckans rehab-möte blev inställt pga sjukdom så jag får traggla på med det jag har, vilket iofs är okej nu när det är lite krångel. Men ändå…. mentalt hade jag behövt något nytt. Man blir ju lite knäpp.

Taggad , ,

Lite hamstring-strul

Vecka nummer 7 har kommit och gått och jag har fått uppleva att allt inte flyter på precis hela tiden. Dels så synkar inte alltid livet med rehabbehovet och ibland så blir det bara inte riktigt som man tänkt sig.

I det stora hela så har det gått bra. Fick flera nya övningar förra veckan och trappade upp svårighetsgraden på några gamla. Jag hade ökat böjningen med ytterligare 10 grader, härligt! Sträckningen i knät är också bra i sittande, men när jag står och går är det fortfarande lite böjt.

Har kommit in i en ny fas nu som kommer sträcka sig fram till vecka 12 ungefär, så det är bara att jobba på. Alla övningar funkar bra, utom typ en. Och det är baksida lår som krånglar. Eller egentligen är det det stora operationsärret som krånglar som sitter på framsidan under knät, som ju hänger ihop med att de tog muskelsena från baksida lår. Jag kan inte ta i särskilt mkt med hamstring för då drar det och svider som tusen nålar/valfri kniv i benet typ. Ganska oskönt. Men så fort jag tog bort hamstring-övningarna från programmet så blev det bättre…

Så nu har jag backat lite med dessa övningar och går tillbaka till nivån jag låg på tidigare, utan gummiband eller annat motstånd. Så får jag hoppas att det går att gå framåt igen om någon vecka.

Annars har knät varit lite allmänt tjurigt o segt till och från. Nya övningar gör att det tar någon dag eller två för att vänja sig. Och sen blev det mkt promenader ett par dagar denna veckan. Bara en sån sak som att gå till spårnvagnen hemifrån är en utmaning för mig, i vanliga fall är det en rask promenad på 7-8 minuter. Men nu känns den evighetslång och jag blir rätt trött i benen när jag är framme. Att sitta på tåg och i bil i flera timmar hör inte heller till någon favorit :( Så det är en himla tur att jag inte reser särskilt mkt i mitt jobb, jag kan klara av de dagar när jag måste.

När jag haft dagar som varit utanför min vanliga rehab-dos så får jag alltid en liten backlash dagen efter. Men det är ju okej så länge jag vet vad segheten i knät beror på. Det är svårare att ta det när man inte gjort ngt särskilt… då blir jag mest bara deppig.

Men, men… Veckan som är nu är lugnare och ska nog kunna bli en bra rehabvecka med vanliga tider o sysslor. Ska vara duktig och göra mina övningspromenader lite mer ordentligt. Glömmer lätt av det när jag åker bil överallt och när det liksom inte är särskilt bekvämt att promenera.

Så, inga nya övningar denna veckan tyvärr. Bara mata på med de jag har och hoppas på ett snäpp uppåt på stegen nästa vecka istället. Jag måste ju hålla försprånget till Zlatan ;)

Taggad ,

”What would Zlatan do?”

I övermorgon når jag 6 veckors-strecket med nya knät. Och det har hänt en hel del, tror jag. Små saker i vardagen som faller på plats lite då och då. Jag går helt utan kryckor ute sen typ 1,5 vecka, jag tröttnade på dem… typ. Jag kan cykla runt med tramporna bra nu och har gjort det i ungefär en vecka, så jag har lagt in ca 5 minuters turer varje dag. Och det känns väldigt bra. Jag kan gå upp och ner för trappor hyfsat normalt. Det går inte helt lätt alla gånger, när knät är stelare är det inte helt skönt. Men kan jag hålla i mig och gå långsamt så löser jag det. Så där är ju en bit kvar, men det har ändå hänt mkt med tanke på var jag var från början.

Andra saker är att jag kan sitta på jobbet och klarar av en hel arbetsdag, om jag tar en ordentlig lunchpaus. Alternativet är ju att stanna på jobbet och göra något halvdant på kontoret, men jag tar mig tiden att åka till Göta och gör ett riktigt pass där istället. Det blir fortfarande stelt och känns tjockt på eftermiddagen, men inte alls på samma sätt som för bara 1,5-2 veckor sedan. Och det är väldigt skönt! Men, visst, det tar lite tid och tar emot ibland att behöva åka iväg varenda lunch. Men det positiva är att jag kan jobba mer ”ostört”.

Det allra roligaste som hänt var kanske igår, när jag var med på en gymnastik-workshop på Göta, som coach Robert höll i. Jag anmälde mig med inställningen att jag får göra det jag kan. Jag kände bara att jag behövde en liten motivationsboost. Och jag kunde göra jättemycket! Strikta gymnastikgrejer har jag ju gjort hittills, men låtit bli mer avancerade grejer. Men nu vågade jag kippa, öva på butterfly-tekniken och kicka upp i handstående! SÅ jäkla skönt!

Nu kan jag börja lägga till ett helt gäng fler övningar i mina vanliga träningspass som jag gör ca 3-4 ggr i veckan. Och det gör det iofs lite svårare också, för det är fan inte lätt att lyckas hålla en bra nivå på den träningen. Jag har ju träningsvärk i axlarna, latsen o bröstmusklerna typ konstant, haha! Men, men…. jag får väl finjustera efter hand.

…och så var det den här grejen med Zlatan. Det hände ju en grej i veckan. Med Zlatan. Stackarn pajjade ju knät ordentligt, och hur cheesy det nu än låter så kan man ju fan relatera asså… lite. Inte i känslan av att man typ förlorar sitt jobb pga av skadan. Och han har ju antagligen ett lite mer engagerat supportcrew runt sig, hehe… Super-kirurger i USA o sånt.

Men, så tänker jag också på att han minsann också måste sitta på golvet. Flera gånger om dagen. Han kommer också få stå o dra i gummiband, lära sig cykla och gå i trappor. Och han har ju en stark motivation och säger att han ska ta sig tillbaka. Jag tror absolut att han kommer göra det, för han kan göra hela rehabarbetet som sin enda sysselsättning typ. Ha det som jobb. Klart som tusan det kommer gå galant.

Så numera är mitt nya mantra ”What would Zlatan do?” när jag ligger lite för djupt nerbäddad i soffan och egentligen känner mig för trött för att göra det där sista rehabpasset innan läggdags. Och oftast kommer jag fram till att Zlatan antagligen hade gjort sitt pass, hur trött han än var. Eller det är var jag tror iaf, haha! #WWZD

Så då gör jag mitt pass. Imorgon ska jag tillbaka till rehab-Jessica och ser fram emot att få lite nya övningar, för nu är de här lite tjatiga…

Taggad , ,