Open 2018

Ja, asså… jag har varit dålig på det här nu. Länge. Men så börjar jag varenda inlägg numera, så vafan. Det är väl den här frekvensen jag har på inlägg numera. Typ en gång i månaden, om ens det. Haha!

Well, livet har flugit förbi och jag var i väg på ett riktigt äventyr i princip hela februari, så jag kan nog skylla på det just nu. Reseberättelse om det får bli en annan gång och kräver sitt egna inlägg. Men, jag tänkte skriva en snabb recap om Open 2018 som pågår för fullt. Mest för att jag känner att det alltid är väldigt kul att ha lite anteckningar om det från år till år när jag tittar tillbaka, så here we go!

I vanlig ordning har vi en go lagtävling på Göta, samtidigt som det här är en högst individuell tävling egentligen. Det är liksom mycket roligare att känna lite lagkänsla och kämpa om poängen med laget istället för att lägga massa press på sin egen prestation och jaga reps på egen hand. Vi hjälps åt och folk pushas till nya höjder av pb’n som de inte trodde att de kunde :) Det är det allra bästa med Open, folk gör så mycket mer och tar i så mycket mer än de gör till vardags. En del behöver inte den pushen, de sliter hårt ändå, men så finns det dem som liksom går och är lite bekväma och är nöjda med det. Men man ser att det finns mer hos dem o de behöver bara lite jävlarimej-skrik och att någon tror mer på dem än de själva gör, så att säga. Och det spelar liksom ingen roll om det handlar om att sätta sin första pullup eller att ta 100 kg i en clean. Allt är liksom lika häftigt!

Så varje lördag är det ett jävla liv i boxen och det är underbart!

18.1

Eeeh… ja, då var jag fortfarande på semester och just den här helgen låg jag dels på en strand i Zanzibar, dels hängde jag runt i Stonetown o svettades i 40-gradig värme :) Så vi hoppar över denna. Det var ändå bara en hopplöst tråkig 20 min amrap. Life’s too short for that shit… eller nåt.

Workout 18.1
Complete as many rounds as possible in 20 minutes of:
8 toes-to-bars
10 dumbbell hang clean and jerks
14-cal. row

RX: 22,5/15 kg

18.2 + 18.2a

Jag var tillbaka hemma igen och kastades in i vardagen, i helt hopplöst dålig form efter 4 veckor borta från crossfit. Det händer en del med flåset då kan man säga. Och musklerna får lite lätt panik så fort man trycker på lite… Så jag insåg mina begränsningar och ville mest ha lite kul med kompisarna i boxen. Jag körde den skalade varianten av detta:

Workout 18.2
1-2-3-4-5-6-7-8-9-10 reps for time of:

Dumbbell squats
Bar-facing burpees

Workout 18.2a
1-rep-max clean

Time cap: 12 minutes to complete 18.2 AND 18.2a

Alltså knäböj med hantlar på axlarna och burpees över skivstången i en evighetslång stege med ökande reps. Typ vid runda 7 börjar workouten kännas ordentligt och då är du egentligen inte ens halvvägs. 9:e och 10:e varvet gäller det bara att hålla i när syran kommer och kämpa på. När du sedan är klar med det har du resterande tid på dig, upp till 12 min timecap, att genomföra den tyngsta cleanen du kan, frivädning alltså. RX vikter på denna var 22,5/15 kg och skalat var 15/10 kg. I den skalade fick man dessutom lov att kliva in o ut i burpeen och behövde inte hoppa över stången. I RX måste du hoppa jämnt fota genom hela rörelsen.

Det här kändes såklart förfärligt för flåset. Jag hade hunnit träna två gånger under veckan sedan jag kom hem och var allmänt semesterförvirrad fortfarande. Jag bara gjorde vad jag kunde och försökte pressa på utan att gå för hårt in i väggen. Jag ville hinna med några bra cleans och få till en hyfsad vikt där, med tanke på omständigheterna hade jag inte så stora förhoppningar. Men jag var klar med stegen på 7,55 min och lyckades trycka upp 65 kg. Sen tog tiden slut. Hade jag haft lite mer tid kvar hade jag nog ev fått upp 67-68. Men jag gick in lite för lågt, 50 kg, för jag var osäker på hur benen skulle kännas efter flåset. Men jag ger mig ändå godkänt och klappar mig själv på axeln för att jag valde att skala ner.

18.3

Ja, då var det dags att liksom steppa upp sitt game lite. Enter: både ring muscle up OCH bar muscle up i samma workout. Hehe… Så jag körde på skalat denna veckan också för att kunan få en go wod ändå.

Workout 18.3

2 rounds for time of:
100 double-unders
20 overhead squats
100 double-unders
12 ring muscle-ups
100 double-unders
20 dumbbell snatches
100 double-unders
12 bar muscle-ups

RX: dumbbell 22,5/15 kg, OHS 52/36 kg
Skalat: Single unders, pullups, dumbbell 15/10 kg, OHS 20/15 kg

Time cap: 14 minutes

Så den skalade varianten var två varv med en jävla massa singelhopp (800st!), OHS med bara stången, pullups ist för båda varianterna av pullups och så lite goa lätta hantelsnatchar emellan. Återigen var det flåset som kändes som det största hindret. Alla rörelserna var sådant jag behärskade utan problem, så det var ju liksom bara att trycka på så mycket jag kunde utan att vägga. Hopprepet blev jobbigare än jag trott och jag fick på riktigt lite ångest när jag såg att första varvet gick på ca 6 min… Det betydde alltså att jag skulle hinna igenom i princip hela andra varvet också… .och det brände i halsen och hade lite lagom panikkänsla i hela kroppen pga dåligt flås. Andra varvet gick förstås inte alls lika snabbt, fick en del strul med hoppningen, sånt som händer när kroppen blir full av mjölksyra o man liksom inte får alla kroppsdelar att hoppa samtidigt, haha! Så när klockan pep efter 14 min så hade jag ett par pullups kvar… Trist att vara så nära att slutföra såklart, men återigen – skitsamma! Jag orkar inte göra om woden och försöka slå mitt resultat. Jag är inte bättre än så här just nu, och då är det bara att jobba sig tillbaka och så tar jag revansch på den här en annan dag. Eller aldrig. Helst aldrig, för jag gick och hade Fran-hosta hela dagen.

Hur de två avslutande veckorna kommer se ut är ju helt omöjligt att gissa. Men jag skulle tro att vi inte blir av med en jävla massa thrusters, HSPU och wallballs. Frågan är bara om Castro kommer fortsätta harva på med sina hantlar eller om vi får använda skivstången. Återkommer om det!

Annonser
Taggad

Måste börja inse fakta

Har visst varit lite dålig bloggare igen… Men, men. Skyller på livet. Det har varit rätt tuffa veckor med mycket på jobbet och mycket att tänka på privat. Att planera en jävla äventyrsresa och samtidigt rensa ur sitt föräldrahem som aldrig blivit rensat någonsin är ingen kombination jag rekommenderar. Att hålla igång träningen är inga problem, men jag känner ju att vilan, den där riktiga VILAN, blir lidande och då mår jag därefter sen. Vissa dagar kan jag knappt sätta ihop hela meningar känns det som.

Men, men… nu har jag vilat upp mig i helgen och levt lite normalt, så då känns det genast bättre. Och det var egentligen inte gnäll det här inlägget skulle handla om. Det skulle handla om lite knä-utveckling.

Jag har träffat min nya sjukgymnast-tjej, Frida. Jag avverkar sjukgymnaster på löpande band numera, haha! Men den här gången var det faktiskt Rebecca själv som tyckte att jag skulle köra med Frida istället för att hon hade mer koll på Crossfit. Och det är väl inte fel tänkt. Frida ställde visserligen också lite underliga frågor med tanke på vilken nivå min träning ligger på nu, men ja.. hon verkade fatta lite mer när vi gick igenom lite övningar. Det som däremot gjorde mig lite lätt nervös var när jag berättade att jag skulle vandra upp på Kilimanjaro och hon typ skrattade och sa nåt i stil med ”Ja, det hade jag kanske inte rekommenderat.” …. NÄHÄ!? Och vad ska jag göra med den informationen liksom!? Nu ska jag göra den här jävla grejen, finns inga alternativ, så då kan du väl bara spela med eller nåt. Men ja, jag fick iaf nya övningar som bla ska hjälpa till att stärka benen när det kommer till vandring o löpning. Så jag får jobba på och hoppas på det bästa. Som vanligt i livet.

Samtidigt som jag tragglar på och går runt med k o n s t a n t träningsvärk i rumpan och hamstrings efter alla rump- och benövningar, så börjar det hända lite intressanta saker i vissa styrkeövningar på passen. Frontböj är en sån grej. Det har nog alltid varit en av mina svagaste övningar, i relation med vad jag gör i andra lyft. Jag hankar mig fram, men jag känner att jag nog alltid legat minst 10-15 kg ”bakom” de tjejer som jag är rätt jämn med i andra lyft. Det är egentligen samma sak med vanlig knäböj, ligger ca 15-20 kg efter där. (OM man nu ska jämföra med andra…. det var ju den grejen.)

Hur som helst… nu är det frontböj på schemat varje måndag och hittills har vi jobbat med rätt höga reps, 10:or, 8:or, 6:or och denna veckan gjorde vi 4:or. Jag har gamla siffror registrerade, de bästa hittills är från 2016, för i princip hela 2017 var ju rehab. Det som är väldigt kul är att jag ligger i fas med mina siffror från 2016. Jag får nya små pb:n varje vecka i frontböj. Det är inte några jätteökningar, handlar om 3-5 kg, men ändå. Det är ändå bra att öka från vikter som jag hade innan knäoperationen.

Det känns även lite extra kul att jag faktiskt kan öka på en benövning! Jag ligger fortfarande efter i vanlig knäböj och marklyft (jämfört med MINA gamla siffror), så jag behöver ju känna att det går framåt någonstans iaf. Tacksamt att börja jobba på frontböjen som liksom var lite lagom kass innan operation ändå, haha!

Jag måste helt enkelt börja inse att knät börjar komma med i matchen nu, lite på riktigt. Det är en märklig känsla. Mentalt är jag inte där, då är jag fortfarande svag och halt. Typ. Men, jag är ju inte det egentligen. Obalanser finns fortfarande och kommer nog sitta kvar i kroppen hela livet, men styrkan ska jag kunna jobba upp igen. Upp och förbi mina gamla pb:n är ju det långsiktiga målet. Tänk att få sätta nytt backsquat pb… eller ännu bättre – nytt marklyft pb! Det hade ju varit en dröm. Vet inte om det kommer hända i 2018, men det hade varit gött om jag kunde ta tag i det lite mer fokuserat när knät har fyllt 1 år eller så… Vårprojekt? Mycket möjligt. Fast ett nytt backsquat pb känns iofs som ett jävla livsprojekt, haha!

Lite veckans pass-bilder. Gött gäng.

Taggad

Shitty 2017.

Känner att jag behöver göra någon sorts jäkla årssammanfattning. Men problemet är att jag har dåligt minne. Så vi får se hur det här blir. Ska försöka ta hjälp av att backtracka mitt twitterflöde o instagram, så kanske jag kan pussla ihop ngt vettigt ändå.

Januari: På twitter verkar jag ha varit lika januaridepp som vanligt. Går på dåliga dejter, äter chips, tränar ben så det står härliga till inför väntande operation. Får lite hybris o anmäler mig till Crossfit Open. Är måndagsskör. Binge-tittar på ”New Girl” och har en seriös jävla crush på Nick. Har en låt av Linnea Henriksson som themesong, vilket antagligen är något ganska deppigt. Det verkar som om hjärnan liksom skrumpnar ihop lite.

Februari: Jag tränade på. Satte lite nya pb’n i 1×4 backsquat, det var ju kul. Preppade massa inför Open, älskade träningen lite till. Jag gick trädgårdsutbildning på jobbet och lärde mig se skillnad på olika buskar, som bara var pinnar mitt i vintern. Läste en bra bok, Det mörka nätet, läs den! Jag trasslade med sjukvården och försökte få styr på det här med operationstid. Var lite förkyld, som man ju är i februari. Satte ännu mer fart på min benträning med hjälp av lite pt-timmar. Open drog igång o 17.1 var en vidrig historia. Som vanligt.

Mars: 17.2 och 17.3 snurrade på och jag lyckades ändå ha ganska roligt med Open i år. Kanske pga att jag inte kunde slutföra alla wodarna. Dags för knäoperation! Stor milstolpe det här året. Jag var så nervös innan, och jag har väl fortfarande lite samma känsla på ett sätt. Jag tränade min sista fulla träningsvecka. Sedan sjuksäng, soffhäng och smärtstillande. Kom på att jag inte kunde äta morfintabletterna utan fick nöja mig med en panodil-cocktail. Låg i sängen o längtade efter att kunna böja mitt ben, märklig grej det där… hur det liksom kliar i musklerna, men det är helt omöjligt att böja. När jag backtrackar nu o läser mina tweets från de där veckorna har jag redan förträngt exakt hur stillasittande och långsamt livet var då. Och hur mkt det kändes som att benet skulle sprängas när jag var uppe o gick. Och hur svinigt jävla ont det gjorde i stygnen. Mars var konstigt nog även en månad för dejting, men ja… resultatet av det blev lite blandat.

April: Allt hemmasittande tär på humöret ordentligt. Kämpar på med min rehab, den där böj-å-sträck-fasen var inge kul asså… Men här någonstans började jag kunna gå tillbaka till Göta o köra lite vanlig styrka för överkroppen, lyckan! Men när man är hemma mycket, så tänker man mycket och jag lyckades röra till det lite för mig privat, men, men… det är ju lite det jag gör hela tiden. Hoppade runt på mina kryckor när jag var utomhus. Bokade resa till Kilimanjaro. Som man ju gör… suck. Gick på Moneybrother-spelning för att få in lite energi i kroppen.

Maj: Det går lite trögt med rehabbandet och jag är såklart otålig o blir på dåligt humör när det inte går spikrakt framåt. Tappat alla mina benmuskler o har fått ett litet fågelben. Mitt twitterflöde avslöjar inte så mycket annat, så jag är inte helt säker på vad som hände privat. Kollar på The Affair och Handmaids tale. Tappar en hel påse med flaskor från Systembolaget i en stentrappa, det var lite sorgligt. Jobbar nog som vanligt igen.

Juni: Känns inte som någon särskilt händelserik månad det här heller. Men jag är på Gotland med jobbet, det var mysigt. Jag promenerar lite för mycket. Har för mig att jag dejtade en hel del, utan resultat som vanligt. Firar en lugn midsommar med barnfamilj och ösregn.

Juli: Semestermånad! Hade en helt oplanerad semester som jag tog dag för dag. Knäböjer med lite vikt för första gången! Springer för första gången! Semesterträning är alltid skönt. Har för mig att jag var rätt duktig på att åka ut till havet o sola o bada så fort det var hyfsat väder. Men knät begränsade mig en del, så några långa utflykter o äventyr blev det inte direkt.

Augusti: Födelsedagsmånaden som flöt förbi. Jag utmanade knät mer, började prova att gå med på vanliga crossfitpassen igen för första gången, väldigt härligt! Dejtade återigen snubbar som inte blev nåt av. Som vanligt. Känner att jag nog inte behöver skriva det där mer… Börjar kolla på Walking dead igen. Evighetsserie. Men jag älskar den. Äntligen Crossfit Games, på ny plats o med nya tävlingsmoment. Jag springer tydligen 400 m igen och kan snatcha över 30 kg,

September: Ja, jag måste väl börja skriva om det här nu. Pappa hade varit lite sämre hela sommaren, men gjorde ändå en strålbehandling i aug-sept som tog väldigt mycket kraft. Han återhämtade sig inte som han brukar och blev i princip sängliggande. Men jag inser nog inte hur illa det faktiskt var, det gjorde nog ingen av oss. Men jag tror att han hade vetat ett tag… att det inte var så lång tid kvar. Jobbar på, tränar. Kan springa 2 km! Går på dejt. Ställer till det. Blir besviken. Repeat. Kan springa 3 km! Tur att någonting funkar i alla fall.

Oktober: Plötsligt blev allting suddigt här. Dagarna bara gick och jag har svårt att hålla i sär när saker hände och inte hände. Pappa blir inte bättre. Jag hälsar på honom när jag kan och orkar. För det är jobbigt… han är inte sig själv. Lite förvirrad. Vi pratar en del om det i familjen, att han har blivit mkt sämre. Det händer lite andra grejer också i mitt liv, som gör att allting havererar och jag får lite för mycket att hantera på egen hand. Men det vill jag inte fläka ut här. Sover dåligt, inte så konstigt kanske. Pratar med pappas läkare som meddelar att det inte är långt kvar nu. Det handlar om dagar, kanske vecka. Att få det samtalet är helt sjukt overkligt. Att sitta o vaka vid hans sida är ännu mer overkligt. Allting blir ju konstigt. Allting tappar betydelse. Vad håller man på med i livet egentligen? Sådant går man o funderar där i väntan på döden.
Hostan han hade den där sista tiden sitter fortfarande kvar i minnet, och jag kan reagera jättekonstigt när jag idag hör ngn som har en riktigt illa hosta. Han kan inte prata pga inflammation i tungan. Han är så förvirrad. Sover nästan hela tiden. Får lugnande. En kväll åker jag hem vid 12-halv 1, för att sova några timmar. Jag säger godnatt och hälsar att ”vi ses ju imorgon”. Klockan 3 den natten ringer telefonen och sköterskan berättar att pappa har dött. Jag åker dit. Han är fortfarande varm, men borta. Det är så läskigt. Lever med dagliga gråtattacker tiden efteråt. Huvudvärk. Otroligt tankspridd hjärna. Men succesivt och utan att man märker det så kommer man tillbaka till det vanliga livet igen.

November: Veckorna fram till begravningen segar sig fram. Samtidigt som det går jättefort och det är tusen grejer att fixa. Jag får bla utbrott på gubben på begravningsbyrån. Stressnivån når någon sorts all time high dagarna innan begravningen. Jag fattar inte hur jag pallar. Vi har börjat röja i huset också, så varenda helg är en jävla tidsresa och jag hittar mina gamla dagböcker. Jag får en ordentlig reality check när jag läser dem, speciellt de som är från tiden på högstadiet o en del på gymnasiet. Jag var ju helt hopplös!! Herregud! Jag lyckas ändå hålla igång träningen bra och jag kan köra crossfit nästan som vanligt med några undantag. Får lite hybris och anmäler mig till en lagtävling i boxen, RX-klassen till o med.

December: Ja, den här månaden är ju inte slut än. Men än så länge har den bjudit på högt o lågt. Crossfit-tävlingen gick oväntat bra och det kändes så otroligt härligt att få ösa på lite igen, även om det fortfarande är grejer jag inte kan göra. Fortsätter röja i huset och blir väldigt påverkad av det märker jag, helt slut mentalt. Funderar mycket på hur det kommer kännas att sälja huset. Blir sentimental över typ ALLT och har svårt att göra mig av med grejer. Huset är så fullt med grejer så det känns helt övermäktigt att vi ska få styr på det där… Jag är så otroligt trött på att behöva rodda så mycket grejer. Är väldigt stressad över resa i februari också, och det känns tråkigt att jag är det. Orkar inte ta tag i någonting, men tvingar mig ändå. Killar är som vanligt bara massa problem och relationer gör mig bara ledsen just nu. Allting känns fel i magen. Jag hoppas att det bara är en tillfällig period. Det är ju drygt en vecka kvar på den här månaden….

…och summan av kardemumman: 

2017 blev visst ett ganska skitigt år det också. Trodde att jag hade nåt något sorts rekord förra året, men näe. Livet levererar ett mörkt år till. Hoppas att jag får tillbaka det här någon gång, allt man har stått ut med o tagit sig igenom. All längtan efter något bättre o härligare. Längtan efter något nytt. Det tar liksom massa energi att gå o hoppas på något annat. Jag vet att jag borde bli bättre på att uppskatta nuet och bli tillfreds med min situation, men fan heller…. jag vill inte vara nöjd med det jag har. Jag måste fortsätta sträva mot det livet jag faktiskt VILL ha.

Nästa år hoppas jag på äventyr, ny lägenhet, kärlek och ljus i horisonten. Så. Moving on.

 

Taggad , , ,

Götapokalen 7.0 – tjoho!

Då var tävlingen avklarad och jag går o känner mig lite mosig i kroppen. Men det känns ändå bättre än vad jag förväntat mig, och inte alls så mycket träningsvärk som jag brukar ha efter tävlingar. Knät har såklart fått sig en omgång, men det känns okej och jag var lite otålig o körde pass igår, måndag. Men idag ska jag vila för jag kände att hela kroppen som sagt var rätt mosig, och ska jag kunna köra pass senare i veckan behöver jag mer vila. Och knät blir nog lite gladare av det också. Körde squat cleans o split jerks igår på passet o jag tror det tog lite på knät. Lustigt att det känns mer efter passet än efter tävlingen i lördags… hm. Jaja…

Tävlingen då. Rapport!

Genomgång av wodarna – Mackan i högform som vanligt :)

Det gick så himla bra! Jag kunde göra alla de 3 första wodarna utan större problem och kunde känna att jag tog i vad jag kunde, höll inte tillbaka särskilt mycket.

Wod 1 var en märklig hitte-på-grej med lite spring med viktskivor, björngång med viktskiva och sedan till sist banka viktskiva över golvet med hjälp av en slägga. En sprint med timecap på 5 min. Det visade ju sig att det här var väldigt mycket min grej, haha! Knasigt. Men av någon anledning hittade jag tekniken i björgångs-påskjutet och släggan direkt och kunde komma i kapp många som sprungit ifrån oss lite på springandet. Jag trodde inte mina ögon när vi slutade 2:a i den woden.

Viktskivor och slägga :) Och enda bilden jag fastnade på (lite halvt) över huvudtaget. Det är fan otroligt hur icke-fotograferad jag är på tävlingar, haha!

Wod 2 var ruskigt tung. Timecap 9 min, som kändes som en evighet.

15 burpee boxjump 60 cm
15 KB svingar 24 kg
15 goblet squat med KB 24 kg
10 burpee boxjump
15 svingar
15 goblet
5 burpee boxjump
15 svingar
15 goblet

Allting skulle vara synkat i paret. Twisten: om laget ställde ner kettlebellen ngn gång under svingar eller goblet squaten blev det en straff-burpee boxjump…. Herregud. Det här var nog den värsta på hela dagen tror jag. Först: Högre box än vanligt – vi hoppade alltså på ”herrhöjden”. Det här var jag rätt nervös för, pga knät. Jag har visserligen provat lite att hoppa på den höjden, men bara typ vid ett tillfälle. Och sedan – vikten på kettlebellen: 24 kg! Svintungt. Speciellt då eftersom vi inte ville ställa ner den o behöva hoppa extra burpee boxjump. Burpee boxjumpen gick lite långsammare än vanligt då man behövde fokusera så mkt på hoppet upp på lådan. Och när man sedan stod o höll i KB’n höll ju armarna på att ramla av pga mjölksyra…. plus då att flåset såklart levde rövare i lungorna. Det var helfestligt o överjävligt. Vi blev timecappade med 15 goblet squat kvar på sista varvet. Slutade 5:a där tror jag.

Skalat-klassen reppade loss med 16 kg, såg också rätt tungt ut….

Wod 3 var en rörig historia på 15 min med massa klassiska crossfit-skills. Dumbbell thrusters, pullups, double unders, toes to bar, ground to over head med DB, i en massa reps och omgångar. Twisten på slutet var en cashout där båda i laget skulle köra 2 varv var av 200 m rodd och 10 burpees över rodden. Och inte nog med det… precis innan start släpper headcoach en kick till – viktväst på rodd o burpees. RX dam behöver ha västen i 1 av sina 2 varv/lagmedlem och killarna skulle ha västen båda varven. Tror västen väger typ 10-12 kg.
Vi jobbade på bra i första delen, men delade upp allt i riggen ganska mycket. Syran kom fort från KB-eventet kan man säga… underarmarna var inte som de brukade. Rodden och burpeesen var bara att mosa igenom. Angelica tog på sig västen i första vändan sedan körde vi en runda var utan, när det var dags för min väst-runda tog tiden typ slut…. SÅ synd… hehe… Så vi blev alltså lite timecapade där med och kom 5:a igen.

Vilket resulterade i att vi plötsligt låg 3:a totalt och var vidare till final av 4 lag. Herregud!! Det var inte alls meningen när vi anmälde oss, haha! Dels har jag inte skillsen som oftast krävs i en final och sen är det ju alltid rätt jobbigt att göra en eller flera wodar till…. såklart. Men vi var ju ändå glada att det gått så bra.

Men finalmomenten visade sig bli lite för tuffa för oss. Det var 3 st 5 min-wodar, snabba ryck alltså. Den första bestod av handstand pushups och pistol squats (alltså enbensböj). Och av nästan ALLA övningar inom crossfit som jag verkligen INTE ville skulle komma, så var dessa två i topp på den listan. Vilket gjorde mig ganska sur o lite ledsen… MEN. Det är då man är lite glad över att man har en lagkompis som är en jävla stjärna på just dessa grejer. Hon körde hela första delen själv och glänste! Grym! Klarade den inom tiden o allting.

Andra delen gillade jag mycket mer, men tyvärr passade den inte Angelica då istället… väldigt osynk där. Det var tunga snatchar och repklättring. Lite av mina styrkor får jag nog säga. Men eftersom båda var tvungna att klara snatchvikterna 40, 45 och 50 kg och kunna sitta i overhead squat medan den andre klättrade rep så kom vi ingenstans där… Surt såklart, men det är ju också det som är grejen med lagtävling, det blir som det blir ibland.

Såååå nära att hon orkade hålla den… men nej, sekunden senare dröste stången i backen :/

Sista 5-minutaren var höga wallballs och partner deadlifts, man lyfte alltså marklyft tillsammans på stången. Minns inte riktigt vikterna men typ 90, 100, 110 kg har jag för mig. Och repsen var 25-20-15 av WB o deadlifts. Jag trodde nog att vi skulle kunna hämta tillbaka lite av det vi missat på de två första delarna, men där hade jag fel, haha! De andra lagen var ju heeeelt sjukt snabba och starka och vi hade inget att sätta emot när Angelica började krokna lite på deadliften på slutet.

Direkt där efter var jag sur o besviken på finalen. Mest sur över att vi inte fick visa vad vi faktiskt KAN göra. Lite dålig förlorare ja. Men samtidigt – det var inga nyheter för mig var jag har mina svagheter såklart. HSPU har varit min hat-grej sen urminnes tider… och hur mycket jag än försöker känns det inte som det händer något. Och det är SÅ svårt att träna på något man är så dålig på :(

När jag sedan skakat av mig den där besvikelsen lite grann, så kunde jag ändå känna en stor glädje i att vi kom 4:a. Jag hade ju verkligen räknat med att ligga sist hela tiden. Och det var så himla kul att kunna prestera riktigt bra på de grejer där knät inte var en faktor, som på första woden. Att känna adrenalinet av att tävla och vara snabbare än de andra – det är fan magiskt. Och det är ju den känslan man blir beroende av, och som gör att man vill tävla igen. Men nu vet ju jag att det är skillnad på våra egna boxtävlingar och tävlingar som är nationella. Jag har INGENTING där att göra, haha! Absolut inte nu heller, när jag fortfarande rehabbar knät.

Prispallen-gänget i alla 3 kalsserna, RX herr, RX dam och Skalat dam. Grattis!

Men hela lördagen var en riktigt skön comeback-känsla för mig och folk hejade och det var så härlig stämning, precis som vanligt när det är klubbtävling. Göta kan det där med klubbtävlingar. Och såklart fest på kvällen ;)

Alla bilder: Peter Zackariasson

Taggad , , ,

KBK – nu får det gå som det går.

På lördag ska jag utmana knät mer än jag gjort någonsin hittills. Jag ska stå på tävlingsgolvet igen! Hurra! Eller ja… rätt mycket hurra, men också en stort slev av skräckblandad nervositet.

Tror vi behöver en liten lista över alla grejer jag oroar mig för inför lördag: (så att jag kan avdramatisera det här)

  • att det kommer grejer jag inte kan göra
  • att jag kommer få ont
  • att jag kommer bli för trött i knät så att jag inte kan köra klart hela dagen
  • att jag kommer bli besviken på mig själv av any random anledning för att jag har en mental bild av vad jag klarar av, som kanske inte stämmer med verkligheten.

Saker jag däremot hade tänkt mig vara väldigt glad över är:

  • att jag över huvudtaget känner att jag kan genomföra en tävlingsdag
  • att få tävla i team med grymma Angelica :)
  • att få se mina box-kompisar krossa wodarna och göra saker de inte trodde de kunde

Det är alltså dags för Götapokalen 7.0, vinterupplagan inomhus. Den här gången har headcoach satt temat ”Game of Thrones” och jag antar att det kommer genomsyra alla namn på wodarna och en hel del av lagnamnen. Den här gången är det team om 2, tjej-tjej o kille-kille. Det är ju alltid lika kul att se vilka som parar ihop sig o sen kan man spekulera lite i vilka som kommer ta hem det. Jag tror både dam- och herrklassen kommer bli tajt och spännande. Alla har ju sina starka o svaga sidor. Även om en del är sjukt duktiga och allround… så ja, det kommer nog avgöras på vissa skills och hur mycket man kan pressa sig. Ser redan fram emot att få stå o kolla på finalwoden!

För nej, mitt lilla lag kommer såklart inte ha något med toppstriden att göra. Vi är med för att det helt enkelt är väldigt roligt att tävla. Pressa sig lite extra och se vad headcoach ger oss för utmaningar den här gången. Allt annat än bottenplacering i RX-klassen är typ en seger, haha! Vi kommer gå in med en avslappnad attityd helt enkelt helt, utan några förväntningar. Angelica vet mycket väl hur min knästatus är och vi tar det en wod i taget. Det kan ju hända att vi hamnar i situationer där hon kommer behöva dra ett tyngre lass pga att jag inte kan, men då får det bli så. Jag ska göra allt jag kan när det går.

Kroppen känns bra, stark och jag har haft många veckor bakom mig nu med bra regelbunden träning. Det är alltid en skön känsla att ha farten i kroppen liksom när man går in i veckan innan tävling. Jag har testat lite tuffare o längre wodar och testat att öka tempot lite i vissa grejer där det har funkat när vi har kört team-wodar. Och jag har kört mer oly-pass och knät hänger med så bra! Jag kan köra clean & jerk-komplex på 50 kg och snatch-komplex på 40 kg och det är så himla härligt! Jag har inte maxtestat någonting, men det är ju medvetet för att inte utmana för mycket. Jag tänker att det nog kan dröja ett par månader till innan jag pressar på med max-lyft… om jag ens behöver göra det alls längre, men ja, det kan ju dyka upp i programmeringen.

Sen ja… hela den där oron över vad som kan hända med knät pga att jag fick för mig att vara med i tävling.. Den finns där och jag funderar på det. Men jag har inte pratat så himla mycket om det med folk, för egentligen kan ju ingen annan än jag avgöra vad mitt knä pallar. Och visst, med tanke på vad jag ska göra framöver kanske det inte är det helt optimala att köra en tävlingsdag med typ 3 wodar på en dag och vara igång i 8 timmar. Jag vet ju att knät inte kommer kännas superfräscht ju längre dagen går, det kommer klicka, haka upp sig och bli stelt, men jag tror inte jag kommer ha ont och jag tror att jag kommer kunna genomföra allt bara jag inte hetsar. Dagen efter kommer det kännas skit antagligen, men sen ordnar det till sig.

Men nu fokuserar jag framförallt på PEPPEN! Götapokalen – nu kör vi!

Taggad , ,

Tester av knät

Äntligen. Lite så känns det. Ute på andra sidan av begravningen. I lördags när jag vaknade kändes jag mig lite lättare i bröstet och lite klarare i sinnet. Även om det nu är massa saker kvar att reda upp fortfarande så är det inte riktigt samma tidspress på dem. När man ska försöka rodda en begravning och samtidigt hinna med och orka med resten av livet tar energin slut. Eller så blir man som en jäkla duracell-kanin, jag var helt superstressad förra veckan… hjälp! Men efter en skön helg nu så känns det som att att jag är nästan tillbaka som vanligt igen.

Träningen var en liten livräddare förra veckan. Hur mycket jag än hade på att-göra-listan så såg jag till att jag tog mig tid att vara i boxen o gå på pass. Det var så skönt och jag fick ner pulsen för en stund iaf. Stänga av hjärnan lite och bara vara närvarande i det jag gjorde för stunden, skratta och skoja med goa människor.

Jag såg också till att hinna med lite mer knärehab, eftersom jag nu fått lite nya övningar av min nya sjukgymnast. Väldigt peppigt! Rebecca på Sportrehab var toppen vid första tillfället och jag tror att hon hittade vad det var jag behövde lite hjälp med när vi gjorde olika testövningar. När vi först satt o pratade om hur jag tränade och vad jag hade problem med, blev det så roligt ibland för hon är väl kanske mer van vid personer som är i ett sämre skick än mig och som har mer problem med skador. Jag berättade att det var ca 8 månader sen operation och att jag nu börjat pressa lite mer o allt det där…. och hon frågade lite försiktigt om jag hade börjat knäböja :) Det var lite roligt, för ja… jag började knäböja med vikt för rätt så länge sedan. Kändes spontant som att hon inte var van vid att en 8-månaders patient rörde sig som jag gjorde och lyfte de vikterna som jag gör. Kändes såklart väldigt peppigt! Men jag har ju fortfarande lite problem med små saker, så jag försökte förklara för henne vad det handlade om, även om hon verkade lite imponerad ;) Och när det gäller min rehab så är det ju väldigt mysigt när en sjukgymnast ger en beröm.

Så… jag fick alltså lite kompletterande rehabövningar som jag har börjat känna lite på, med fokus på baksidan och stabilisering. Sedan bokade vi in en ny tid till idag, då jag skulle göra de vanliga knä-testerna man kan göra för att se hur återställd man är. Det är ett styrketest för framsida o baksida lår och sedan lite hopptester på ett ben, så högt jag kunde, så långt jag kunde och antal repetitioner i sidohopp 40 cm på 30 sek. Så det är vad jag har gjort idag på lunchen.

Det visade sig att framsida lår är nästan återställd (tjoho!) Skiljer bara 10% typ mellan höger o vänster. Baksida lår är också rätt okej, men där skiljer det ca 18%. Det som visade sig mest var spänsten. Hopptesterna var inge vidare, haha! Jag kommer inte ens ihåg hur mycket det var som skilde… men det var omkring 30% skulle jag tro. Och då är jag liksom ganska ospänstig från början.

Men det var ju skönt att styrkan var så pass bra ändå, trodde nog att det skulle vara lite större styrkeskillnad. Men nu ska jag jobba på i två veckor till så blir återbesök hos Rebecca sedan. Nästa test av den där typen blir om 4 månader igen, när det har gått 12 månader. Det som jag nog kan ha lite invändningar mot är ju att för att få bättre resultat på testen, måste man ju träna just på själva test-grejerna…. och det kanske inte alltid är så funktionellt. Men, men… jag kommer nog få hoppa en del, om man säger så.

 

Taggad , , ,

8 månader – hepp!

Jag glömmer bort att hålla räkningen på exakt hur lång tid det har gått nu sen knäoperationen, men häromdagen fick jag en ny enkät från Projekt Korsband och blev påmind om att det hade gått 8 månader.

Så jag kände att det kanske passar bra för min lilla träningsdagbok-fast-en-gång-i-månaden-på-sin-höjd-grej att skriva lite om hur det känns nu i knät. Och livet.

Jag tränar i princip för fullt nu, och med det menar jag att jag kör massa crossfitpass, försöker få till min en dag med någon sort löpning och en dag med ren styrketräning för ben om jag inte tycker att jag fått tillräckligt bra övningar gjorda på passen. På crossfitpassen får jag såklart ibland anpassa övningarna lite, antingen gör jag det lite långsammare eller tar lite lägre vikt eller så får jag skala bort övningen till något annat. Men för det mesta är det inte knät som hindrar mig, utan den allmänna grejen att jag inte orkar jobba med lika tunga vikter som för typ 2 år sedan. Så jag får skala pga svag och dåligt flås helt enkelt, haha! Den ständiga känslan av att man är lite kass när man kör crossfit ;)

Vissa dagar är såklart tuffare än andra för knät. Ibland känner jag av det redan på kvällen, och ibland känns knät även lite tjockt dagen efter. Det kan jag bli lite tjurig på… Jag vet liksom inte riktigt var gränsen går. För jag skulle inte säga att jag är ”tillbaka på riktigt” som folk gillar o säga… och fråga. ”-Det ser ju ut som att du kör på som vanligt nu eller?” Och jo, så kanske det kan se ut. Men jag gör det ju hela tiden med en ”känsla” i knät. Och en liten tanke på vad jag håller på med. Så, näe, jag tycker inte att jag är helt tillbaka.

Och hela den grejen med att jag liksom är lite mittemellan allt och inte riktigt vet vilken nivå jag är på och vad jag kan kräva av knät har gjort att jag faktiskt bokade in mig hos en ny sjukgymnast nästa vecka. Egentligen hade jag kanske helst velat gå till en kiropraktor som är duktig på hela rörelsemaskineriet, men eftersom det kostar över 600 kr och en sjukgymnast kostar 80 kr så tänkte jag att jag kunde börja med sjukgymnasten o se vad det kan ge. Det kanske kan räcka så länge liksom.

Jag känner ju att jag snedbelastar, jag får lite ont i foten, lite ont i muskler i smalbenet o vaden… och det spänner o drar lite runt knät ibland. Så varför inte testa lite hjälp liksom? Jag kanske kan få lite tips om vilka övningar som kan hjälpa mig framåt. Eller få en hint om vilken träningsdos som är lagom. För jag antar att hen kommer säga att jag borde vila mer…. det säger dom ju alltid när man berättar att man tränar crossfit. Och kanske få tips på upplägg för att få löpningen att funka bättre?

Ja… det finns en del att klura på och jag hoppas att det ska kännas bra med den nya. Kanske få upp humöret lite :) Det jag inte vill är att gå därifrån med känslan av att ”jag bara ska fortsätta som jag gör så blir det bra”…. jag vill ha en lösning! Mvh, den ständiga problemlösaren.

 

Taggad , ,

Livet hände.

Ja, vad fan ska jag säga. Jag kämpade på med mitt lilla liv i godan ro. Vardag as usual. Plötsligt märker vi i familjen att pappa blir sämre och att han är väldigt, väldigt trött efter den strålbehandling han gjorde i september. Han är sängliggande hela tiden. Sen ringer sjuksköterskan och läkaren från hemsjukvården och säger att läget är allvarligt nu, alla tecken tyder på att han inte kommer finnas kvar så länge till.

Då står man ganska handfallen. Med telefonen i handen. Och så måste man ringa o berätta för resten av familjen. Att 10 års sjukdom nu plötsligt ska få ett slut. Det tillstånd av återkommande behandlingar, biverkningar, upp- och nedgångar som blivit vardag på något sätt under så många år plötsligt blivit så allvarligt, att energin tagit slut. Att cancern till slut vunnit den här matchen.

Kära pappa. Jag saknar dig något så förfärligt.

Jag vill inte sitta här och skriva i detalj hur den där sista veckan var, för den innehöll så många otroligt jobbiga stunder. Och minnesbilderna från allting ligger så väldigt tydligt kvar hos mig ännu. Jag slår bort dem fort när de dyker upp och jag vill inte tänka på de där sista stunderna. Jag försöker ersätta de bilderna med bilder från förr i tiden när pappa var närvarande och en vanlig person. När han drog knäppa pappaskämt. När han satt o spelade Tetris så länge så mamma blev helt vansinnig. När han satt på en sten i trädgården o drack en öl efter att han klippt hela gräsmattan.

Eller när han kom hem och hade köpt en VIDEO till oss precis innan jul någon gång i slutet på 80-talet (?), lyckan!!! Eller när vi kopplade in vårt första MODEM i huset och surfade på nätet för första gången. Pappa kunde fixa sånt. Han läste alltid morgontidningen länge och löste alla korsord.

Sånt försöker jag komma ihåg så mycket jag kan. Visst, sjukdomen blev ju en stor del av hans liv också, men den allra största delen var faktiskt hans friska liv.

Det är så vansinnigt svårt allting nu. Eller så här – jag lever min vardag som vanligt. Det är ganska enkelt. Men jag lever min vanliga vardag med ett lager grå sorg som ligger som en heltäckningsmatta som tränger sig in i varenda hörn av hjärnan. Jag får nästan aldrig vara i fred och bara vara. Så fort det finns lite plats över kommer bilderna och tankarna. Pappa är död. Och minnesbilderna från den där sista veckan.

Jag gräver ner mig i jobb och jag tränar för att få paus i tankarna. Det är skönt. Jag distraherar mig också med fjantiga konversationer i sociala medier, gulliga filmer på hundar och oändliga timmar netflixande. Men det är ju mycket annat praktiskt som ska fixas runt pappas bortgång, så jag blir ständigt påmind. Det är så mycket grejer jag får göra för första gången nu och så mycket grejer jag inte har en aning om hur det går till. Vuxenpoängen hopar sig och det är jättekonstigt. Eftersom mamma o pappa var skilda sedan många år så är jag o syrran de juridiska personerna som ska ta hand om allt, och det skapar också en ny dynamik i familjerelationerna. Men än så länge går allt bra, det är bara väldigt ovant och konstigt.

Jag vill så klart inte förtränga eller glömma bort helt, men jag ser fram emot när tiden har gjort sitt och lagt minnesbilderna lite längre bak i mappsystemet så att säga. Men fram tills dess kommer det fyllas på med fler jobbiga minnen… Och fler tårar om kvällarna.

 

Taggad

Recap och fokus på löpning

Ja, då har jag visst glömt att uppdatera lite här igen. Så det får bli lite backtrack, som vanligt.

Det kanske största som hänt är att jag tror min sjukgymnast håller på att göra slut med mig… vi har bara haft lite telefonavstämning nu det sista. Och hon säger att jag kan höra av mig om det dyker upp problem i fortsättningen. Men det dyker inte upp några problem… så jag tror vi har gjort slut. Känns lite tomt och konstigt. Lite läskigt att stå på egna vingliga ben.

Jag har kunnat träna på rätt bra, men numera blir det mycket utifrån hur dagsformen känns i knät. Jag är inte så beroende av att köra rehabövningar varje dag utan kan fokusera på lite tyngre träning och löpning för benen, och bara mjuka upp lite på vilodagar. Men konsekvensen blir ju att jag ibland får ta 1-2 vilodagar från all benträning för att knät ska må bra. Det tog ett tag innan jag accepterade det, men nu tror jag att jag har hittat en bra rytm igen. Lättare övningar har jag ju kunnat köra på med typ varje dag, men när jag nu växlar till tyngre så kräver det lite annan strategi. Gäller bara att få in det i hjärnan…

Löpningen går lite upp och ner från vecka till vecka. Men just nu tror jag att jag har hittat ett bra upplägg där med. Jag behöver springa lite lagom varierat: asfalt o skog, platt och backar, långsamt och lite snabbare. Och lyckas jag få in 2 löppass på en vecka är det toppen. Den här veckan blev det tex en wod som var rätt jobbig, som bland annat innehöll 400m löpning. Totalt var woden 3 varv, så vips hade jag sprungit 1,2 km på asfalt. Och jag har försökt klämma in ett vanligt ut-o-jogga-pass på helgen för att bygga upp lite längdtålighet. Idag sprang jag 3,1 km vilket är nytt längdrekord! Jäj!

Men det är sjukt jobbigt att springa, alltså för flåset. Dels har jag ju varit lite jobbigt småförkyld i 2-3 veckor så jag har inte velat fresta på, men sen har jag väl inte varit superduktig på att lägga in flåsiga grejer innan heller. Flåset är ju galet mkt färskvara. Och ska sanningen fram så har jag väl alltid brottats med min löpkondition, även innan knästrulet. Det ska till många träningspass innan jag kan känna att löpning inte är en nära-döden-upplevelse i uppförsbackarna.

Jag försöker fokusera på att de se små framstegen och att det alltid ska kännas bra i knät.

Så, här är lite siffror bara för att jag ska ha något att jämföra med:

4/9 – 1,96 km, 15.33 min, 7:57 min/km i snitt, 159 steg/min

16/9 – 2,23 km, 16.50 min, 7:32 min/km i snitt, 157 steg/min

23/9 – 3,11 km, 22.59 km, 7:24 min/km i snitt, 163 steg/min

Dessa rundor är på samma slinga här hemma i området, som är lite lagom kuperad o är blandad asfalt och stig. Mina mål är att öka distansen långsamt, kunna vara igång under en längre tid och öka tempot när det känns bra. Jag tänker på fotisättning, hållningen, att det känns rakt i kroppen liksom. Men det är ju svårt eftersom jag inte har någon film på det eller någon som kan titta på mig.

Andra grejer jag jobbar på i gymmet just nu är min rörlighet i knäböj, med och utan belastning, allmän benstyrka i enbens-övningar, att knät ska bli mer tåligt för volymen i crossfitpassen och kunna hålla bra tempo genom metcons.

Det tuffar på och så länge jag inte är så jävla enveten med att inte ta vilodagarna på allvar så går det fint :)

Taggad , ,

En vecka on hold

Ja, det blev ju som jag anade efter den här helgen som innebar mycket promenerade. Det blev som det brukar bli. Jag kan typ inte träna ordentligt på 4 dagar. Jag försöker, men det blir inge bra och det gör lite ont. Allt jag kan göra är att försöka göra väldigt enkla lätta grejer och bara hålla igång cirkulationen. Inte gå för långt, inte göra något som gör ont, alls, försöka hålla humöret uppe o träna resten av kroppen så gott det går.

Fast, även om det kanske låter som att jag nu var skitduktig på att lyssna på kroppen o allt det där så innebar det inte riktigt det i verkligheten. Jag får ju sjuk träningsabstinens. Hade ju inte tränat på hela helgen, så på måndagen var jag ju helt frustrerad! Och med ett ömt knä. Så vad gör man?

Jag struntade typ i att lyssna på det där ”smarta” knärehabbande personen i mitt huvud och gick på crossfitpasset jag hade bokat in mig på redan förra veckan. Dagens pass var marklyft som styrka och sedan en asjobbig metcon med utfallssteg, wallballs och DU’s. Typ alla övningar som just den dagen var helt fel för mig… hehe… Men marklyften gick faktiskt bra, och det var skönt att bara fokusera på att få muskelkontakt, lägga på vikt efter hand, känna efter lite men inte tänka så mycket annars. Jag jobbade mig upp till 70 kilo och det kändes bra :) Ökar typ med 5 kg per vecka nu, så det går väldigt långsamt. Men marklyft är ju min paradgren, så det är skönt att den funkar och det är min lilla källa till glädje o lycka när alla böj-grejer är struliga. Styrkemässigt känns 70 kg inte alls svårt eller jobbigt, jag gör liksom 3-5 reps där just nu. Men det är lite frustrerande att stanna där och vänta till nästa vecka.

Metconen då? Ja… asså… jag insåg ju direkt att jag behövde pussla om lite. AMRAP 12 min: 12 OH utfallssteg, 18 wb, 36 DU. Utfallsstegen skulle vara med bollen på raka armar över huvudet, men det orkar jag inte med. Jag kunde knappt genomföra alla repsen som jag skulle ändå och gick inte ner med knäna i golvet. Det gjorde lite ont, jag led lite, pressade lite… men ville inte bryta. Wallballsen gjorde jag om till bara själva armrörelsen, alltså struntade helt i knäböjsmomentet i kastet. Satte istället som mål att jag skulle göra alla rundorna utan att bryta kasten, alltså 18 st i rad hela tiden. Funkade bra! DU’s gjorde jag bara om till 36 lugna singelhopp, och det gick okej. Jag borde säkert inte ha hoppat så mycket. Men jag ville och det gick.

Så… så här i efterhand, borde jag verkligen ha kört det där passet efter en helg med massa promenerade och ett trött knä? Nä, antagligen inte. Jag blev nog absolut inte bättre i knät av det. Men jag blev lite gladare i själen och jag behöver röra på mig för att behålla humöret. Och då får knä-uslingen bara leva med det.

I tisdags körde jag överkropp, så där behövde inte knät jobba så mycket. Jag gjorde en hel del övningar där jag står och håller i grejer, men det kändes okej. 15 hantelbänkpressar och 2 x 30 m rope pulls med 40 kg på släden i 3 varv med 90 sek vila. 5 min OTM med biceps curls och KB rodd, vilket blev tungt och syrigt som satan efter all repdragning. Och en riktigt härlig avslutning med 15 min OTM: 30 sek handstående hold, 50 sek sandbag hold (55 kg) och 45 sek på Skierg all out. Blev helt sjukt jobbigt, haha! Jag älskar ju sånt där. De flesta woddar som innehåller ett moment med att hålla sandbag är bra grejer. Jag har inte kört med 55 kg-säcken tidigare så det var riktigt kul att det funkade den här gången. Hela baksidan av kroppen (mest rumpan) måste jobba som tusan och det är så härligt!

Jag pustade och stånkade och var lycklig. Borde jag gjort det här passet? Jo, men det kan jag nog tycka var okej. Det var ändå rätt kontrollerat för knät, även om det var lite tunga vikter här o var.

Onsdag vilodag – bra Karin! Jag lär mig ;)

Och igår blev det Back to basic knärehab med alla de där tråkiga småövningarna från sjukgymnasten som jag har tragglat med i flera månader. Inte mycket vikt, utan bara kroppen, gummiband och en lätt KB. Lite balansplatta, någon lätt hantel… typ så. Kände mig förfärligt oinspirerad, men ändå duktig. Och jag tror att det var bra för knät. Jag gjorde sånt som inte gjorde ont.

Idag har jag inte så mycket plan än, beror lite på vad som händer. Men lite cykel och kanske lite knäböj med tyngre sandbag om det känns okej. Kanske prova att springa? Det får liksom bli en skräpvecka där det mesta står på paus. Det är jättefrustrerande… Men jag får väl ändå försöka se att jag känner mig ändå ett snäpp bättre i knät efter en sådan där helg än vad jag gjort vid tidigare gånger det blivit så här. Typ som efter Gotland eller när jag var på sommarutflykter på semestern.

Men satan asså… Frustration är veckans ord.

Taggad , ,
Annonser