National day competition i Borås

Jösses, hur ska jag kunna få ihop allting i ett inlägg?! Det kommer nog bli lite långt det här. Here we go…

Wodarna för tävlingen i Borås på Crossfit 1894 kom upp sent torsdagkväll och var väldigt kryptiskt skrivna.Det var nog ingen som riktigt helt hundra förstod vad det var vi skulle göra, haha! Så det var verkligen ”prepare for the unknown” i riktigt crossfit-anda. Men efter genomgången på morgonen innan tävlingen startade så fick vi klarhet i hur det skulle gå till.

Crossfit 1894’s fina box, som även hade en rigg utomhus på konstgräs. Foto: Sofia

Och min första reaktion på wodarna var att jag kanske valt att anmäla mig till fel klass, att det var för låga vikter. Jag borde kört RX, såklart. Men samtidigt så kan det vara lite gött att köra en sista tävling på den här nivån och sen göra min RX-debut i Göteborg nästa helg. Ta det här som en uppladdning, taktisk tävlingsträning, bygga lite självförtroende och bara ha jävligt roligt :) Så fick det bli.

Så här såg det ut för min klass, damer motion:

Wod 1, for time:
10 KB sving, 16 kg
50 wallballs, 6 kg
10 KB sving.

En snabb liten rackare. Riktig sprint! Det var ju inget jobbigt alls, utan bara ett test på att kunna hålla ut och pusha igenom wallballsen. Det gick bra och jag kom i mål på 2.41 min, vilket räckte till en andra plats i det här eventet. Hon som vann hette Amanda och var en urtrevlig tjej som jag hängde rätt mycket med under hela dagen. Vi peppade varann och hade roligt.

Wod 2, Max reps:
2 min deadlift 40 kg
2 min box jump over

Här var poängräkningen lite annorlunda. Man la ihop antalet reps i deadliften och fick ut en totalvikt, som tex 50 lyftx40 kg=2000 kg. Och sedan fick man bonuskilon för varje boxhopp man gjorde över boxen. Jag är däremot fortfarande lite osäker på om ett hopp gav 10 kg till totalvikten, men jag tror det. Hur som helst så matade jag på och fick ihop 70 st lyft och 22 boxhopp. Men här fick jag sedan berättat för mig att min domare varit slarvig med räkningen och att jag egentligen hade 74 lyft och att boxhoppräkningen också var lite skum. Men, men… det är så det kan bli när det är ovana, nya domare som inte är vana vid situationen och har svårt att hålla fokus. Fast, lite slarvigt är det allt…. I det här eventet slutade jag 3:a, med lite tveksamheter då ;) Amanda kom 4:a. Vi blev båda förvånade över att det var 2 andra som seglade upp som ett o tvåa, men det bidrog till spänningen i klassen, för på så vis var vi 4 tjejer på samma poäng på första platsen.

Signerar domarprotokollet med skakiga händer, alltid lika svårt :) Foto: Sofia

Wod 3, 10 min AMRAP:
3 thrusters 20 kg
6 push up hand release
9 hang power clean 20 kg
12 ab mat sit ups

Det var när jag såg de här vikterna som jag blev lite full i skratt. Jag skulle alltså stå och göra thrusters och hang cleans med bara stången. Som man gör på uppvärmning. Fast jättefort och med bibehållen teknik. En kombination som är lite klurig när man är mer van att ha 30-40 kg att lyfta. Men utmaningen här blev då, istället för att bli slut i musklerna, att lyckas hålla så högt tempo som det bara går rakt igenom och ändå ha kontroll på rörelserna. Och i o med att det var så lätta vikter och det höga tempot så kunde man göra en rackarns många varv… det blev en smula tjatigt kan jag tycka. Jag hann med 9 varv plus 3 thrusters på det 10:e, 9+3. Det gav mig en andra plats till och den här gången var återigen Amanda i topp :)

Hej 20 kg-stången! Upp å ner, upp å ner, mycket märkligt… Här mitt i en hang clean. Foto: Sofia

Det blev alltså så att jag kom på en andra plats när totala poängen var ihopräknad. Amanda 1:a med 6 poäng, jag 7 poäng och en tjej som hette Johanna fick 9 poäng. Vi tre hamnade i final och fick köra sista och fjärde eventet. Puh! Jag var inte särskilt sugen på en wod till efter den här jääättelånga dagen. Vid det här laget hade jag varit igång i 12 timmar och var ordentligt trött. Adrenalinet som åker upp och ner i kroppen en sån här tävlingsdag tar på krafterna och att hela tiden kunna ladda om är mentalt jobbigt.

Finalwoden fick vi inte reda på förrän 20 min innan den skulle sätta igång, så jag var faktiskt rätt nervös, det brukar jag inte bli.

Det blev en chipper, lång o lite seg. Så här:

30 calorie row
20 ground to over head, 27,5 kg
50 jämnfotahopp över stången
20 burpees on plate
50 jämnfota hopp över stången
20 front rack lounges 27,5 kg
30 calorie row

Ingen time cap utan man var tvungen att ta sig igenom den. Dig deep inside och inte lyssna på kroppen. Mitt mål var att behålla min andra plats, att kunna klå Amanda kändes väldigt tufft då hon gång på gång visat att hon har en jäkla cardio motor i sig och starka ben. Men jag visste att jag kunde ta den tredje tjejen, Johanna, om inget oväntat hände.

När vi skulle göra oss redo att börja så var det lite strul att få roddmaskinerna att vara på och inte slockna och det var någon som inte kom igång alls och det drog ut lite på tiden. Precis när vi ändå till slut skulle sätta igång gick huvuddomaren runt o tryckte en extra gång på displayerna på maskinerna för att de inte skulle slockna, men… han tryckte inte på min kom jag på sedan.

Precis när jag satte mig på min maskin och krånglade lite med remmarna över fötterna så slocknade min display!!! Panik, satanshelvettejävlaskit!! Det tar ju flera sekunder att få igång den igen och de andra två tjejerna kunde komma igång och dra många drag innan jag ens började. Aaahhhhrrrrgggg! Vad arg jag blev! Jag svor och skrek rakt ut, haha! Tävlingsdjävul much? ;) Men det fanns inget att göra, så jag rodde på och försökte komma ihåg coach Mackans ord från när vi taktiksnackade lite innan. Jag hade sagt att jag lätt blir trött på rodden, syrig i benen, och då sa han bara på sitt lugna, värmländska vis ”Men ta det lite lugnt då, du kan lätt komma ikapp dem på de andra momenten, du har den kapaciteten”.

Sagt och gjort, jag försökte hålla en stadig pace med långa hårda drag. Amanda låg nästan 10 cal för mig och Johanna omkring 6 cal före. Jobbigt mentalt att se dem gå av roddmaskinerna och börja lyfta stänger. Man kan bli stressad för mindre. Jag rabblade mitt mantra i huvudet ”Jag tar igen det på lyft, hopp o burpees, inte stressa nu”.

Till slut slog displayen om till 30 på räknaren och jag skyndade till stången. Jag var på jakt efter Johanna men ställde mig så att jag hade henne bakom ryggen och såg inte alls viken takt hon höll eller hur trött hon såg ut. Jag matade på och trots att det bara var 27,5 kg på stången så kändes det tung och när jag gjort 10-12 stycken fick jag börja bryta ner och till slut stod jag och gjorde 1-2:or, haha! Sen var det dags för hopp över stången och jag gjorde tio i taget, jag tror att det var här någonstans som jag kom ikapp Johanna och förbi. Så himla härlig känsla och jag fick ork att hålla uppe tempot pga det.

Jag vet att jag är rätt bra på att hålla tempot på burpees, så jag försökte verkligen att hålla ihop det där. Men kroppen var så trött och det blev ofrivilligt sega burpees ett par gånger. Men jag såg i ögonvrån att Johanna inte hade något att svara med utan jag kunde bara hålla i vad jag hade och kämpa hela vägen in i mål. Grymma Amanda var lååångt före mig och försprånget där var alldeles för stort för att försöka ta in.

Utfallsstegen med stången i front rack var mördande jobbiga och benen vek sig nästan. Mackan ropade till mig att köra dem med ett ben bakåt istället för ett steg framåt som jag vanligtvis gör. Och det hjälpte lite, det blev lättare. Tänk vad en coach kan vara guld värd ibland :) Jag bet ihop och tog typ 5 reps i taget. Det gick!

Tillbaka på rodden och nu var det bara att ta fram det sista jag hade, jag skulle i mål och jag kunde inte släppa fokus för Johanna var ändå bakom mig och jobbade hårt hon med. Jag blundade och drog och andades. Hörde den härliga lilla hejarklacken som hade stannat kvar för att stötta och det var så härligt och förfärligt på en gång. 30 calorier rodd tar knappt 2 min, men känns eeeevigehtslånga. Aldrig har räknaren gått så långsamt!

KLAR! DONE! SLUT!

Men det gick! Jag kom 2:a! Jag lyckades! Och det var så underbart skönt! Och jag var så förbannat trött. Och glad. Vi kramades och grattade varann och jag var så glad över att stå där tillsammans med Amanda. Hon var en värdig vinnare och det var så roligt att köra med henne. Jag hade aldrig träffat henne förut, men vi klickade verkligen :) Älskar att andan inom crossfit är så stöttande och peppande och att man faktiskt kan få vara ärligt glad för andras prestationer även om det är ens konkurrenter. Innan finalen sa vi till varann att nu jävlar tar vi det här, vi ska komma i topp, och vi lyckades.

Prispallen :)

Det blir så mycket intryck och tankar under en sån här dag. Skulle kunna skriva ett lika långt inlägg till! Och nu har jag inte ens nämnt alla andra underbara Göta-atleter som gjorde så himla bra ifrån sig. Andreas som vann sin lilla klass, Mariella, Henric och Daniel som gjorde tävlingsdebut och gjorde det grymt bra och fick fina placeringar. Och självklart de två lagen som gav sig på riktigt tuffa wodar, som var på näst intill Regionals-nivå (!!) i vissa fall. Det var så himla härligt att se och man blev helt fylld av inspiration, pepp och kämparglädje av att se dem slita. Jag fick extra kraft själv och det blev aldrig en tråkig stund under dagen.

Sköna människor man hänger med :) Foto: Sofia

Team Göta Spirit! Kämpade på så bra. Foto: Sofia

Och sen hejarklacken. Älskade vänner från Göta som vet precis vad man behöver höra och som taggar igång en när man behöver det som bäst. Jag hade en ytterbana på de 3 första wodarna och hade gänget precis brevid mig när jag körde, herregud så härligt! Bara känslan när speakern ropar upp ens namn inför starten och man får världens jubel när ens namn ropas upp…. jösses va gött det är i magen!! Ni är fantastiska! Göta hade helt klart största klacken på plats och man var så stolt och glad över att ha Göta-tröjan på sig. Jag kan inte komma på fler positiva ord för att förklara hur härligt det är att vara en del av allt det här.

Det här är det roligaste jag gjort på länge.

Men nästa helg är det en helt ny tävling. Och det kommer bli sjukt mycket svårare, kommer jag bättre än sista plats så är det en seger, haha! Den här finalen i Borås kommer nog att vara första och enda, så jag ska försöka spara känslorna och minnet i en liten ask och plocka fram det när jag behöver.

Lördag -> tjejdag

Jamenvisst. Igår var det en hel dag med fina tjejgänget. Efter som vissa i gänget är träningsidioter, så skulle det såklart tränas på den här dagen. Så alla hängde med på ett body pump-pass. Jag har ju inte kört det på åratal så jag stod längst bak o smög med flugvikter tillsammans med 4 månader gravida Malin som kämpar med foglossning o som går lite som en anka. Vi var lite i samma liga kan man säga.

Sen blev det brunch på Casino Cosmopol. Den var riktigt bra! Så det är ett tips om du vill prova en annan brunch än ditt gamla vanliga ställe :) Italienska smaker, blandat med lite annat och grymt goda belgiska våfflor på efterrättsbuffén.

Vi pratade igenom allt som hänt sen sist. Det är väldigt mycket husletarprat, skrattar över knasiga samboproblem o resor. Väldigt mkt resor. Hur mycket jag känner igen mig i alla dessa frågor o kan relatera? Ungefär noll. Jag letar inte hus, jag har ingen sambo o jag har inte varit på utlandssemester sen jag vet inte när. Men, men… vi är i lite olika faser helt enkelt.

Fin skumpa!

Sen gick vi ner på stan och en del av oss shoppade loss, andra åkte hem för att svida o lite inför kvällens middag. Vi samlades hos Sara för lite gott att dricka innan middagen. Hon hade varit i Frankrike på vinresa och hittat massor av godsaker. Bland annat en alldeles superb champagne som vi smuttade i oss med nöje. Tyvärr finns den inte på Systemet tydligen. Hon hade köpt den direkt av gubben som hade tillverkat den, det var en skrynklig fransk farbror. Fint.

Middagen avnjöt vi på Pasta Contorni, eller en vinkällare innanför Trattoria kan man också säga. Vi lyckades hitta ett ställe i Linnéstan som bara en av oss hade varit på innan. Jag valde en smarrig skaldjursrisotto. Mycket nöjd. Och de andra valde diverse pasta- o kötträtter. Alla var nöjda, så betyg godkänt. Sen kunde väl servicen vara snäppet bättre.

Väldigt god mat

Här någonstans hade vi haft en idé om att gå vidare o ta en drink till innan vi avslutade. Men vi var så sjukt mätta, så det gick bara inte…. vi rullade helt enkelt hem åt varsitt håll.

Det känns verkligen att jag är i en helt annan fas än mina kära vänner just nu. Singel, hyresrätt o inga planer. Det känns märkligt o lite ledsamt, men det är ju så livet är. Alla har ju sina grubblerier, oavsett om man har barn nr 2 på gång, krånglar med bygglov eller oroar sig för om sambon ska komma in på polishögskolan. Inga frågor är mer eller indre värda, det känns bara som mina grubblerier är så jävla 2009.

Hela gänget, minus fotografen Åsa.

 

Det rullar på i bubblan

Livet rullar snabbt nu. Försöker hinna med det jag vill samtidigt som jag brottas med att få klart det jag ska och göra det jag måste. Som vanligt alltså.

Veckan som gått har varit underbar nästan hela tiden. Jag är inne i en bubbla som kan vara lite svår att ta sig både in o ut ur. Och jag är inte säker på om jag vill ta mig ut iofs. Men ja…. andra kanske vill umgås med mig ibland ;)

Jobbet bara rullar på. Jag vet inte riktigt hur nästa månad kommer se ut. Tillbaka till gamla vanliga osäkerheten igen. Kanske blir det nåt slags halvtid. Kanske blir det mer. Jag hoppas att det håller sig på en lagom nivå så att jag kan komma ikapp med lite andra grejer. Har kommit in i en period där jag tycker kunder är sådär kul. Eller… ibland, när det är trevliga enkla människor som blir glada av att man kan hjälpa dem, då är fint. Det är de andra, gubbar som kallar mig ”lilla stumpan” o tanter som ätit taggtråd till frukost, som tär på en.

Och så har vi ju plugget. Iofs så är det inte dödskul heller just nu. Mest massa inlämningsuppgifter där man ska koda html o css. Man kan ha roligare. Det var ett tag sen jag pysslade med det där, så det e rätt rostigt. Bara att tugga igenom antar jag.

Det är bokmässa i helgen! Jag ska såklart dit. Jag o ett helt gäng med fina twittrare! Delar av Pocketblogg samlas återigen och jag räknar med att träffa på en hel radda från mitt twitterflöde, ska bli så roligt! Lite mini-SSWC all over again.

Det är väl såna här perioder man känner att man lever och att man har förbannat många härliga människor runt sig. Önskar jag bara kunde lagra energin i små burkar i kylen. För det är den som tar slut först tyvärr. Hjärnan bara slocknar. Följden blir att jag blir rörig, glömsk och förvirrad i världen. Och somnar på soffan… typ.

Men nu e det fan fredag imorgon och jag kommer segla igenom den här helgen lätt som en plätt. Hoppas den inte tar slut för fort bara…

Så här var det tänkt….

Förra helgen var det campingdags. Sweden Social Web Camp med 408 andra fantastiska människor! Jag skulle såklart skrivit ett fint inlägg redan tidigare i veckan. Jag har haft det liggande i huvudet i flera dagar…men det har kommit någon annan emellan.

Det skulle i alla fall handla om hur många roliga, trevliga, intressanta och smarta personer jag träffade. Hur fina saker folk sa till mig… hur fantastiskt glad jag blev varje gång någon kände igen mig från Twitterflödet. Lilla jag lixom. Blev lite starstruck av bästa Karin Adelsköld som visade sig vara lika fantastisk på riktigt ;) Och alla ni andra fina, fina vänner från Twitter som jag träffat förr och som alltid är goa o glada, precis som vanligt.

Jag ville oxå berätta om känslan jag hade när jag gick omkring bland alla dessa briljanta människor. När folk berättar om sina roliga pr- /webbjobb o sedan frågar mig ”-Å va jobbar du med?” och jag svarar ”-Just nu e jag brevbärare.” Minen, mina vänner… minen. Det var roligt. Sen fick jag ju alltid förklara lite mer, men de såg alltid lite förvirrade ut. Typ ”-Men hur har du hamnat här?” Och det var väl lite så jag kände ibland…. lite turistvarning på mig. Helt ärligt, så var jag ibland mer intresserad av att bara sitta o tjôta med folk om allt möjligt, än att springa runt på sessions. Jag kände inte att jag kunde bidra med något smart ändå. De sessions jag gick på var bra allihop, och jag är väldigt tacksam för all denna ambition och kreativitet som fanns runt mig…. men ja, ibland gick det lite över huvudet på mig.

Eller så var det bara så att jag var för seg i huvudet. Sova i tält är luriga grejer. Man vaknar inte direkt utsövd o pigg. Man vaknar fuktig, varm och lite lätt irriterad… o stel i nacken.

I det där roliga, smarta inlägget om SSWC hade jag även tänkt få med den underbart roliga lördagskvällen som spårade ut redan innan middagen, o som sen bara blev värre. Eller bättre. En sån där kväll som är svår att toppa.

Jag ville få med alla de där grejerna i inlägget. Men framför allt ville jag skriva om det där fina som jag fick med mig därifrån…. o som har följt med mig hela veckan o gjort den smått fantastisk. Det fina som jag hoppas kommer stanna kvar i mitt hjärta ett bra tag till.

Fast… allt det där får ni tänka ut själva i huvudet. För det här är allt jag får ur mig just nu.

I’m in my happy place.  ♥♥

Äntligen!

Längtar. Det gör man. När jag äntligen fick klart för avfärd igår så kändes det så himla bra. Ledighet klart, bussbiljett klar. Det ska bli så roligt och knasigt!

Att få träffa alla kända o okända ansikten kommer nog bli lite överväldigande nästan. Snurrigt o skrattigt. Att jag ska campa låter ju helt tokigt i mina öron… men det ska jag. Sova i tält. Minns inte när jag gjorde det senast. I gymnasiet har jag för mig att vi övernattade nånstans i en skog när vi var ute på ett paddlingsäventyr… men ja, det e lixom på den nivån.

Vad behöver man? Jag har sovsäck. Men inget mer. Jag måste shoppa lite i veckan tror jag. Kitta mig till tänderna. Tält behöver jag inte, vilket är himla bra (hade ju aldrig fått upp det själv ändå). Jag var klok nog att bli sambo med snälla Emil som har plats i sitt.

Lite tips på hur man överlever 2 nätter i tält mottages tacksamt. Och jag efterlyser fortfarande en packningslista… vad är nödvändigt/onödigt/praktiskt att ta med sig till ön?

Rörigt om förutfattade meningar och intryck

Människor omkring mig slutar aldrig att överraska, förvåna, glädja, göra mig besviken eller få mig att tänka.

Varje dag på jobbet får jag träna mig i att ha tålamod. Kunder är kunder o dem ska man vara trevlig mot och pedagogiskt förklara samma saker gång på gång. Regler, rutiner, säkerhet, vikt, porto, fullmakter, transportvägar, leveranstider. För att inte tala om det där dösnacket man ska vara så bra på! Jag blir trött på det. Förlåt, men en del människor är bara långsamma i huvudet…. o det har de väl all rätt att vara antar jag. Men det tär på en. Varje dag naggas man lite i kanten.

Sen har vi de där härliga roliga mötena. När man träffar nya människor som faktiskt ger något tillbaka, det är så fint! Eller när man träffar människor som man tror att man har en uppfattning av, men som helt ställer den på ända plötsligt. Det e roligt och förvirrande på samma gång… eller, ibland kanske man blir lite ledsen oxå, om det visar sig att det inte blev som man har tänkt sig – åt fel håll, så att säga. Som tur är så händer det ganska sällan.

Den senaste tiden har jag träffat rätt många nya bekantskaper från olika håll och i olika sammanhang. Och alla har de lämnat avtryck på nåt sätt, i stort o smått. Ibland blir man helt snurrig i huvudet av pusselbitar som lixom inte passar ihop, eller som passar ihop på andra sätt än vad man trodde från början.

Och hela tiden trillar det tillbaka på mina egna förutfattade meningar, eller första intryck som har fått revideras och omvärderas. Hjärnan spelar spratt… o det kommer nog aldrig att sluta. Min fråga är hur man kan lära sig att vara öppnare och ärligare från början? Varför har man de där tankarna om folk som man bara träffat en gång på en fest eller bara snackat med på nätet eller träffar på jobbet i 5 min? Helt omedvetet så har tankarna tänkt ihop en bild. Jag blir nästan rädd för mig själv ibland. Vilka grejer jag kokar ihop!

Hoppas nu inte att det sitter folk där ute o tänker ”-Undra om det är mig hon menar?”. Det är det nog inte, eller isf är det bara på det positiva sättet. Jag behöver nog bara vända o vrida på tankarna lite. Själv är jag grymt nyfiken på vad folk som inte träffat mig förut tänker om mig det första eller andra intrycket. Det är väldigt underhållande att få höra sånt! Samtidigt som det kan vara svårt att prata om helt ärligt. De förutfattade meningarna rör till det. Det gäller att kunna säga det på rätt sätt och ta det på rätt sätt.

Tror jag. Eller?

För sent.

Ja, det är fredag. Ja, klockan är 02.00. Ja, jag borde verkligen gå o lägga mig.

Men jag har haft en fin kväll med Jenny o Jossan. Mysigt att träffa dom igen. Linköping ligger för långt bort… Fast, det är ju iofs bara en tidsfråga innan iaf en av dem flyttar till västkusten. Fint. Kärlek är bra. Den drar folk åt rät håll, oftast.

Vi hamnade på Lounge o svängde loss på dansgolvet. Jag försökte blinka till mig en kille, men det gick inge vidare. Han valde en blond liten sak istället… smällar man får ta. Jag är van. Blonda små saker brukar gå hem hos de flesta har jag märkt.

Men när jag är på Lounge påminns jag om honom överallt. Det var vårt ställe. Det var där vi träffade, det var där vi hade några jävligt roliga kvällar. Han finns överallt. Det är tom så att jag tittar efter honom, utan att jag är medveten om det. Självklart är han inte där. Om han skulle vara det så skulle jag ramla baklänges. Eller få en liten chock o tappa talförmågan.

Jag fick frågan idag igen. -Skulle du kunna gå tillbaka? Jag vet inte. Med lite alkohol i kroppen vet jag inte vad som skulle kunna hände. Det e en himla tur att jag har så pass mycket självbevarelsedrift att jag inte får för mig att ta kontakt med honom på fyllan. Känns ju ganska närliggande annars. Men det har inte hänt… o det ser jag som ett tecken på att jag innerst inne vet att det inte är riktiga känslor jag känner utan bara hittepå. I brist på annat. I brist på riktiga saker.

Jag är helt enkelt understimulerad. Behöver ny inspiration. Ny utmaning. Ny kille.

Jobbigt att jag inte riktigt vet vart jag ska hitta honom. Känns lite lätt luddigt allting. Jag omger mig med snälla fina människor både på nätet o utanför. Peppen står som spön i backen <3
Men….. jag har hört att man tydligen måste göra nåt själv oxå.

Alltid är det nåt.

Snipp, snapp, snut så tog semestern slut

Nu är min lilla semester snart till ända. Klockan ringer 05.45 imorgon. Precis som vanligt. Jag kommer inte studsa till jobbet, men jag tror jag kommer överleva. Min kära kollega Karin är tillbaka o det ska bli trevligt att jobba med henne 3 veckor framöver. Sen droppar ju snart alla favoritgrabbarna in en efter en från semestrar. Det ordnar sig nog.

Men de här senaste 5 dagarna har verkligen laddat mina batterier. Jag har träffat så många vänner så ofta o mycket jag bara har kunnat. Alla fina vänner som ger mig sina bredaste leenden som små skatter =) Semesterfirande människor är sköna människor.

Det var ju äntligen dags för flyttfest igår hos Anna-Carin (fast egentligen inte alls ”äntligen” för det innebär ju att hon flyttar jättesnart o det är ju lite förfärligt). Jag har sett fram emot det eftersom det är så roligt att träffa folket! Många kramar blev det och många skratt och roliga pratstunder. Känner att jag inte riktigt hann med att prata med alla som jag hade velat, men så kan det gå.

Jag hoppas verkligen att vi kan dra ihop en sån här sammankomst igen på nåt sätt…. vi får hitta på nån ursäkt. Det var ju trots allt några som saknades igår…

Bild lånad från fröken Carnebro

En sorts mardröm

Jamen så bra då. Jag vaknar av mig själv kl 06.00 på en semesterdag. Men det har varit en orolig natt med en ond mardröm. Det är en dröm som är återkommande lite då o då när man minst anar det. Den brukar innehålla en McDonalds rutschkana, höga höjder, galna konstruktioner, parkeringshus och några familjemedlemmar eller nära vänner samt jag själv. Det är inte alltid jag vaknar av den, men inatt vaknade jag helt torr i munnen och med en förfärlig känsla i kroppen. Ville inte blunda igen efter det, men somnade visst ändå.

En annan mardröm som skulle orsaka ungefär samma känsla är om Internet försvann ur mitt liv. Tänk tanken att allting som hade någonting att göra med Internet eller ditt liv på nätet hade försvunnit, *poff* ba! Hela städer hade blivit ödelagda. Men om man bortser från massa praktiska saker som hade slutat fungera… -Halva min garderob hade försvunnit! Det värsta hade nog varit att massa vänner hade försvunnit ur mitt liv. Och min iPad.

Det jag hade saknat mest är konversationerna, samtalen och blogginläggen från alla er runt omkring som ni producerar varje dag och som jag kan välja att medverka i eller bara sitta o titta på. Alla idéer, vackra tankar, fyndigheter och knasiga grejer ni fullkomligt sprutar ur er!

Jag hade förlorat mitt fina lilla bokbloggsgäng. Jag hade förlorat alla Twitterkontakter. Var skulle jag nu raljera över mitt hopplösa liv när jag har mina bittra dagar? Eller de där stunderna när jag blir så glad så det bara bubblar i mig, hur skulle jag kunna skrika ut till hela världen? Hur skulle jag kunna visa er när världen kör sin komiska sida och spelar mig små spratt? Att dela dagarna med Internet är fint. Visst, det är säkert ett ohälsosamt beroende, men… Om det inte känns som om jag tyngs ner och hindras av detta beroende så är det väl inte något dåligt… eller? Kanske är jag bara en redan förlorad missbrukare som talar utan att vilja inse hur insyltad jag är.

Nuläget

Igår firade jag semester. Jajjemän. Jag har fått hela 3 dagar ledigt från jobbet… o med helgen så blir det 5 dagar! Vilken lycka! Det är så skönt, det är så fint.

Men vädret kunde ju ta o skärpa till sig en smula. Det är regngrått o tungt idag. På ett sätt känns det rätt okej, med tanke på mitt lilla trötta huvud efter gårdagskvällens semesterfirande. Men ja… solen e ju alltid lite bättre. Suck. Typiskt Gbg.

Igår blev det som sagt en o annan öl. Vi intog ett helt långbord på Linnéterrassen och hade det himla trevligt. Det e så gôtt på sommaren när man har tid och ork att träffas mer. Man kommer äntligen ikapp ordentligt med alla relationer man halkat efter med under den upptagna våren.

Annars har det väl inte hänt så mycket….. eller, egentligen har ju ALLT förändrats. Min bästa vän är gravid. Lilla M som jag hängt med sen första klass. Hon som fyller mitt hjärta varje gång vi ses. Hennes mage är numera full med en liten ny människa… det är så overkligt. Än så länge syns det knappt, jag tror jag behöver en rund mage för att fatta grejen. Min hjärna är lite trög. När hon berättade fick jag en chock o lyckotårfyllda ögon, o sen dess har det snurrat i huvudet på mig. Det är så stort! …o hon är så liten.

Idag, andra semesterdagen, får det bli lite återkoppling av gårdagen med en fika på Soho. Sen ska jag hälsa på Zally  o se om hon e sugen på en liten ridtur. Blir lite si o så med det nu så här på sommaren, man blir lite lat helt enkelt. Och Zally går ju i sin stora sommarhage med sina polare o har det gott. Verkar inte gå nån nöd på henne.