Som en frustande cirkushäst

Har ägnat kvällen åt att läsa generationsrapporten 80-talisterna – så funkar de från United Minds. Väldigt rolig läsning! Gav mig oxå lite insikt i vad som kan vara starka o svaga sidor hos mig, eftersom man känner igen sig. Allt möjligt diskuteras…. vilka stora händelser som påverkat oss, vilka barnprogram vi tittade på, hur vi röstar, vilken musik vi gillade på 90-talet, hur vi ser på mode, musik, kultur. Det pratar bloggfenomen och karriärtankar.

Hittade rapporten via det här inlägget, när jag slösurfande runt som jag brukar, samtidigt som jag tittar på fotbollen.

Man kan saxa en mängd sköna citat från den här rapporten. Love it!

Om man bara visar lite tålamod och kanaliserar 80-talisternas kritiska  tänkande – som de nästan har medfött – på rätt sätt, kan det innebära mycket positivt. Det är som så ofta med 80-talister: ett visst överseende med smått  irriterande drag ger faktiskt en hel del tillbaka. Och man slipper garanterat menlösa ja-sägare.

Eller det här:

Kan du ge fem tips på hur en arbetsgivare ska göra föra att behålla en 80-talist?

1. Smöra för dem
2. Förklara från början vad som gäller
3. Prata med dem regelbundet, det ingår i vad de uppfattar som sina rättigheter. De har ett enormt behov av att bli sedda.
4. Få dem att uppfatta jobbet som en tävling, det ingår i känslan av självförverkligande som de söker.
5. Låt dem aldrig vinna tävlingen.

Och det här:

Erbjuder man dem plats och utrymme, är beredd att tänka nytt och står ut med att ens egen erfarenhet för en 80-talist inte tycks vara värd något alls, får man sociala och intelligenta arbetshästar vid sin sida. Eller förresten, frustande cirkushästar som vill ha alla spotlights på sig själva och dessutom inte vill gå åt samma håll samtidigt till samma musik som alla andra.

Som sagt. Underhållande.

Läs generationsrapporten här om du har en stund över. Den finns via soderqvistlarsson.se oxå.