När det värsta händer den som man älskar mest.

För ett par veckor sedan skrev jag om Zallys skada och att veterinären då vid första undersökningen sa 6 veckors vila. Senskador är vanskliga och är alltid allvarliga. Även om det här nu inte var skada på en sena, utan något som heter förstärkningsbandet. Hur som helst… dagarna gick och Zally blev lite mer halt istället för mindre. Så i onsdags åkte Sofia iväg med henne till veterinären igen för en ny undersökning.

Det blev ultraljud igen och en rad andra undersökningar av frambenet. Och nu fick vi mycket sämre nyheter. Förstärkningsbandet är väldigt söndertrasat, så till den grad att det är frågan om hon någonsin kommer bli återställd.

Zallys dagar som vanlig ridhäst i både hopp och dressyr är alltså räknade. Istället kan det bli promenadhäst ett par gånger i veckan på sin höjd, och kanske ska hon kunna gå i en vanlig stor hage. Men det är om allting går bra och hon får vara smärtfri och inte halt.

Det finns ett mycket värre och fruktansvärt slut på den här historien också tyvärr. Om hon inte blir av med hältan. Om smärtan finns kvar länge. Om hon inte kan få ett värdigt och bra hästliv….

Ja, ni förstår antar jag… Det helt otänkbara slutet. Jag vågar inte säga det högt, vågar inte skriva det. Men i tankarna så är jag där och ser det framför mig.

Som jag har gråtit över det här. Paniken gör att hela bröstet trycker ihop sig och gör det nästan svårt att andas. Den stora klumpen som nu växer sig tung, så tung, i magen. Älskar, älskade Zally…. Det blir aldrig mer någon galopp i snön eller hoppträning. Aldrig mer en dressyrlektion för Lollo. Aldrig mer en härlig skogstur med skutt över stockar och race i uppförsbackarna…. Jag sörjer det så otroligt mycket. Hjärtat brister för min älskade vän.

Men hoppet är det sista som överger en, som sagt. Så vi ska såklart ge henne tid att läka så gott det går. Målet nu är att hon ska bli så pass bra att hon kan gå i en vanlig hage med kompisar. Men det kan ta tid. Hur länge vet vi inte. Om hon blir så pass bra ska vi undersöka möjligheterna att ta föl på henne, hon är en jätteduktig mamma.

Zally är min bebis. Min fasta punkt och min stora kärlek. Hon är inte bäst på någonting, men hon är en sån underbar personlighet och går rakt in i hjärtat. Hon är en familjemedlem och hos henne kan jag släppa ner axlarna och andas ut. Bara vara och släppa omvärlden. Hennes pigga ögon och mjuka mule som ständigt är på jakt efter mat eller godis får mig alltid att le. Hennes inställning till omvärlden är ganska underhållande emellanåt och hon är det perfekta ledarstoet i hagen.

Det är så otroligt sorgligt alltihop. Och jag har tappat gnistan lite grann… Det ligger liksom en blöt yllefilt över allting sen vi fick det här beskedet. Men jag antar att jag kommer vänja mig lite efter ett tag, att det här också blir en vardag. En ny sådan. Men det ska gå… det finns inget annat alternativ.